Politisk walkover

När kommunstyrelsen i Höganäs nyligen skulle ta beslut om ersättningspaviljoner på Bruksskolan valde Miljöpartiets representant, Göran Lock, att inte delta i beslutet. Enligt honom själv hade han att välja mellan pest och kolera. Så kan man tolka hans uttalande i HD.

Miljöpartiet i Höganäs efterlyser långsiktiga utbyggnadsplaner för kommunens skolor. På Bruksskolan finns sedan en tid paviljonger som blivit utdömda. Nu har kommunstyrelsen beslutat att dessa ska ersättas med andra paviljonger.

Göran Lock inser att frågan delvis är akut. Det måste finnas funktionella lokaler till eleverna. Men samtidigt menar Lock att genom att ge bifall till en akut lösning så får inte partiet fram sin kritik mot vad det anser vara en bristande framförhållning vad gäller kommunens skollokaler.

Så därför avstod Göran Lock från att delta i beslutet.

Nu säger kommunstyrelsens ordförande Peter Schölander i ett debattinlägg i HD att det visst finns en skolplan. Och han inte förstår att ett parti i opposition avstår från att vara med och påverka.

Schölander har en poäng i det sistnämnda.

Att inte delta är att ge upp. Det får inte ett politiskt parti som fått väljarnas förtroende göra.

Politiker måste ta ansvar.

Så naturligtvis hade Göran Lock kunnat säga ja till ersättningspaviljoner men ändå fortsätta kritisera kommunens skolplanering.

Men genom att lämna walkover försvagar han partiets ställning.

Göran Lock menar att ett litet parti som Miljöpartiet saknar både tid och kompetens att skaffa sig ett eget beslutsunderlag. Det är möjligt att det är så. Alliansen och Socialdemokraterna har tillgång till politiska sekreterare. Om ett litet parti som Miljöpartiet anser att det är missgynnat i det avseendet är det en viktig fråga att driva.

Men att avstå från att delta i beslut är inte den rätta vägen att gå.

Det tilltaget har bara försämrat Miljöpartiets förhandlingsposition.

Lotta Hördin

Ta fast Öresunds torsktjuvar. Skydda Sundet. 

Från Kullaberg ser jag Sundet vidga sig mot Kattegatt. I Arild köper jag småskaligt fångad fisk i hamnen. Medan solen går ner badar jag bastu på Pålsjöbaden i Helsingborg och doppar mig i det klara och kalla vattnet. 

Öresund är nordvästskånskt hemmavatten och allt som händer här rör oss alla. Därför tycker jag det är fint med uppgrävda gator i Helsingborg när syftet är att byta gamla avloppsrör för att undvika att det bräddas efter kraftiga regn (när orenat avloppsvatten rinner rakt ut i Sundet tillsammans med regnvatten). 

Och jag förundras över mängden plastpåsar som syns längs stränderna innan vårens strandstädare har plockat bort dem. Plast som också hamnar i Öresunds fiskar och fåglar.

Jag vill ropa heja på till Socialistisk Folkeparti i Danmark som vill ha ett trålförbud som gäller hela Öresund, även den så kallade Kilen. (i höjd med Lerberget och norrut) där det är tillåtet att tråla större delen av året. Det är dock inte tillåtet under februari och mars när torsken leker. Men extra frestande för torskpirater eftersom det då finns gott om torsk där. 

Sedan 1932 är det på grund av fartygstrafiken förbjudet att tråla i större delen av Öresund. Det har starkt bidragit till att det fortfarande finns ganska gott om torsk i Sundet. SF:s argument är att ett utvidgat förbud kommer att underlätta kontrollen av den illegala trålningen – det tjuvfiske som trots många år av debatt och även en och annan rättegång fortfarande bedrivs av främst danska trålare, inte sällan med Gilleleje som hemmahamn. 

Nyligen lyckades danska Greenpeace filma en båt som trålade på förbjudet vatten och som kapade trålen. Det är inte en engångshändelse, Greenpeace har registrerat misstänkt tjuvfiske vid sex tillfällen. 

Dessutom slog Öresundsakvariet i Helsingör i somras larm om att det illegala trålandet åter igen ökat i Öresund – och inte bara i skydd av nattens mörker. 

Debatten fortsätter nu i Danmark och inte oväntat är Danmarks fiskeförening emot förslaget om totalt trålförbud i Öresund. 

Bottentrålningen förstör bottnar som är barnkammare för många arter och det gör också den danska sandsugningen. 

Lotstvång, stopp för sandsug, för tjuvtrålare och för orenat avloppsvatten – allt detta är angeläget för att Öresund ska få vara lika välmående som det ser ut en solig dag. Och få vara en tillgång för alla oss som bor här och för besökare.  

Att skärpa miljöskyddet för Sundet – gärna i form av ett marint reservat som kommuner på båda sidor av Sundet förespråkar  – är en gemensam angelägenhet för Sverige och Danmark. När det gäller att skärpa fiskekontrollen och förbjuda sandsugning kan den svenska regeringen gott uppmuntra sina danska ministerkollegor. 

Ingrid Runsten

Höganäs – Helsingborg tur och retur

Centern i Höganäs tycker att Trafikverkets kvarnar mal alltför långsamt – åtminstone vad gäller väg 111 i allmänhet och Brohultsrondellen i synnerhet. För mycket utredande och för lite verkstad, menar Centern om denna hårt trafikerade rondell där 111:an möter Österleden och E4:an korsas.

Partiet har fått med sig fullmäktige i Höganäs när de nu vill sätta press på Trafikverket och Region Skåne. Allt för att hitta en omedelbar lösning på de trafikproblem som uppstår på 111:an morgnar och kvällar under vardagarna. Bilpendlarna får stå i långa köer när inte Brohultsrondellen klarar av att svälja trafikanstormningen från alla olika håll.

Ja, jag kan hålla med om att det är bra konstigt att man fortfarande inte lyckats lösa problemen vid Brohultsrondellen. I en ett år gammal artikel i HD utlovades redan förra året förslag på åtgärder.

Så nu är det verkligen hög tid att leverera.

Enklast vore förstås att bredda och skapa fler filer.

Vi får hoppas att orsaken till att det tar tid att utreda trafiksituationen mellan Höganäs och Helsingborg är just det faktum att Trafikverket inte vill ta den enkla vägen.

För precis som i fallet med E6:an mellan Helsingborg och Malmö, där det ideligen hörs krav på fler filer som en lösning på trafikköerna, så är detta inte heller självklart vad gäller 111:an.

Sträckan mellan Höganäs och Helsingborg är som gjord för en bra och väl utbyggd busstrafik. Längs kusten bor många människor. Turtätheten är redan idag mycket bättre än tidigare. Men tyvärr dras trafiken med en hel del förseningar.

För att upprätthålla förtroendet för kollektivtrafiken måste bussarna komma och gå i tid.

Samtidigt måste det skapas fler snabbalternativ med bussen, resor som endast trafikerar de båda städerna.

Bilpendlandet är en storhet att räkna med.
De proppar som uppstår idag är oacceptabla.
Men lösningen ligger inte i fler filer på vägen. Den måste innehålla en rejäl satsning på en välutvecklad och förbättrad kollektivtrafik. Så hellre fler bussfiler!

Lotta Hördin

Jobbproblemen försvinner inte bara för att AF läggs ner. 

Ta en utskälld myndighet som Arbetsförmedlingen – i botten när människors förtroende för myndigheterna mäts – och gör det till en valfråga att lägga ner den. Ett säkert framgångsrecept? 

Men väljarna borde ställa en lång rad följdfrågor till alliansen. De problem som finns på svensk arbetsmarknad lär inte försvinna bara för att Arbetsförmedlingen gör det. 

Arbetsförmedlingen är aktuell på flera sätt denna veckan. I en debattartikel i DN (4/4) förklarade ledarna för de fyra allianspartierna att en alliansregering kommer att ”lägga ner Arbetsförmedlingen i dess nuvarande form.” Något de faktiskt föreslog redan för något år sedan. 

Artikeln börjar med en problembeskrivning: Samtidigt som många arbetsgivare, både privata företag och offentlig sektor, har stora problem med att rekrytera så står en grupp arbetslösa långt från arbetsmarknaden. Och det är stora skillnader i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda. 

Alliansen hävdar att matchningen mellan arbetssökande och lediga jobb blir bättre om den läggs ut på privata aktörer, som får betalt efter hur hur väl de lyckas få sina arbetssökande i arbete. Samtidigt ska en ny och mindre statlig myndighet ersätta Arbetsförmedlingen. 

Det är en förenklad lösning på ett komplicerat problem. 

Alla håller med om att matchningen måste bli bättre. Också de som jobbar på Arbetsförmedlingen, åtminstone i Örnsköldsvik som var första nerslaget i SVT:s dokumentärserie ”Sveriges bästa arbetsförmedling”. 

Där fick man träffa ganska ledsna arbetssökande och ganska ledsna arbetsförmedlare. Men det var också människor med ambitioner och förhoppningar, på båda sidor om skrivbordet.  

Så att Arbetsförmedlingen behöver förändras kan vi nog vara överens om. Men det förändrar inte obalansen på den svenska arbetsmarknaden. Även en aldrig så energisk fristående aktör stöter på problem när de arbetssökandes kvalifikationer och arbetsmarknadens krav inte går ihop. 

Alliansen måste, för att vara trovärdig, konkretisera sitt förslag. Hur stor kontrollapparat krävs för att kontrollera alla dessa privata aktörer? Det handlar om hur skattemedel används, men också om hur de arbetssökande bemöts. Var finns de ”enkla jobb” som ska ge nyanlända och personer utan gymnasiekompetens en chans?

Många frågor, förhoppningsvis har den pågående statliga Arbetsmarknadsutredningen några svar när den är klar i januari 2019. Sedan vore det läge att diskutera brett och blocköverskridande. 

Men alliansen vill inte vänta. Och Sverigedemokraterna har redan tidigare uttalat sitt stöd för att lägga ner Arbetsförmedlingen. Det kanske drar röster från alla som inte gillar AF, men hur seriöst är det egentligen? 

Ingrid Runsten 

En grupp som går som tåget

Jag är sedan en tid tillbaka med i Facebeook-gruppen ”Tågsemester”. Och jag är verkligen inte ensam om det. Nästan 14 000 har gått med i denna grupp som är full av tips på hur man kan ta tåget till främst olika platser i Europa. Men det finns också de som vill ha tips på hur man kan ta sig till Kina eller Indien med tåg. Också dessa mer äventyrliga resplaner är det kul att läsa om.

Det är väldigt inspirerande att ta del av människors semesterplaner med tåg. Några vill resa till de svenska fjällen, andra till Spanien. En del vill resa runt och passa på att besöka flera storstäder i Europa.
Interrailkortet lockar och är inte längre en ungdomsgrej. Nu köper barnfamiljer och seniorer kortet som kan göra tågsemestern billigare.

Anledningen till att den här gruppen blivit så stor och växt så snabbt på kort tid är att fler vill ta tåget för miljöns bästa.

Men tågresenärerna har det inte lika lätt som flygresenärerna. Det är snårigt att hitta rätt bland olika tågbolag. Det är inte lätt att förstå om man måste ha platsbiljetter eller ej. Ja, det saknas helt enkelt ett enkelt bokningssystem över landsgränserna.

Företag som specialiserat sig på att hjälpa tågresenärer med just detta har fått mycket att göra…

För intresset för att ta tåget verkar ha ökat. Fördelarna är många.

Visst det tar längre tid. Men stationerna ligger centralt och är därmed lätta att nå. Ett tågbyte med några timmars väntetid kan kan med fördel spendera i en intressant stadskärna.

Själva resandet blir en del av semesterupplevelsen. Att det tar tid att ta sig till Spanien från Sverige kan helt enkelt ge mervärde.

Naturligtvis letar tågresenärerna fördelaktiga biljettpriser men ändå är det förvånansvärt sällan som priset nämns i trådarna. Ett bättre miljöval tycks väga tyngre.

Och när jag läser om alla dessa tågsemesterplaner så tänker jag på den politiska debatten som föregått den nu införda flygskatten.

Om Sverige ska nå klimatmålen måste också flyget vara med och bidra. Det är inget konstigt med det. Det tycks svenska folket också inse.

Enligt en Sifoundersökning som gjorts på uppdrag av Svenska Dagbladet är 48 procent av de tillfrågade ”mycket positiva” eller ”ganska positiva” till flygskatten. 33 procent är mycket eller ganska negativa. 18 procent svarade inte.

Många är alltså positiva. Så är ju också skatten rätt modest. 60 kronor mer på en flygresa inom EU. 250-400 kronor på en långresa med flyga.

Mot den bakgrunden är det märkligt att detta kan bli en så stor stridsfråga mellan regeringen och allianspartierna. Ja, att Centerpartiet, som ändå är ett grönt parti, är beredd att ta en sådan strid.

Det hela ger en bild av att det i alla frågor och till varje pris ska opponeras. Men det är inte i detaljerna som den politiska striden ska stå. Den ska stå om vilken samhällsmodell som föredras, vilka de stora verkligt skiljande frågorna är.

Om det blir otydligt och tjafsigt blir väljarna förvirrade. Risken för att de tröttnar är stor. Och det verkligt farliga är att den här typen av strider om ”småsaker” leder till ett ökat förakt för demokratin och politikerna.

Lotta Hördin

Tyvärr. Ett sista nej till folkomröstning.

22.30 på tisdagkvällen, efter en lång debatt, röstade ett djupt oenigt fullmäktige nej till en folkomröstning om Landborgsgaraget. Förslaget föll med 36 röster mot och 29 för.

Det speglar den stora politiska oenigheten kring projektet. Just det som gör att det hade varit lämpligt att rådfråga väljarna i en folkomröstning.

En kommun kan besluta att hålla en rådgivande folkomröstning, antingen som ett resultat av ett folkinitiativ eller på eget initiativ. För att ett folkinitiativ ska föra frågan till fullmäktige krävs underskrifter från minst tio procent av de röstberättigade, i Helsingborg betyder det drygt 10 000.

Insamlarna fick ihop fler namn än så, men antalet godkända namnunderskrifter nådde ändå inte upp till de formella kraven. Ett skäl var att en del inte hade angett personnummer.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet har motionerat om att istället hålla en folkomröstning om Landborgsgaraget på fullmäktiges initiativ. Och det var dessa motioner som behandlades på tisdagens sammanträde.

Men det blev inte bara en diskussion för och emot folkomröstning. Det blev en diskussion om Landborgsgaraget som helhet. Och den avslöjade en allt större tveksamhet.

Flera ledamöter varnade för att opinionen mot garaget växer och för att tilliten till politiken och det demokratiska systemet kan skadas.

”Vad vill vi med staden, hur ska vi utveckla stadskärnan, vilken plats ska bilen ha? Det är sådant vi skulle kunna diskutera inför en folkomröstning”, sade Jan Björklund (S).

Flera pekade på osäkerheten kring kostnader och tekniska lösningar. Kring just platsen, den mycket speciella Landborgen.

”Professionen har pekat ut Landborgen som den bästa platsen för garaget. Och med det är jag nöjd och trygg”, sade Maria Winberg-Nordström (L).

Det är att göra det lätt för sig som politiker. För det är naturligtvis i fullmäktige som ansvaret för ett av Helsingborgs största projekt ligger.

Själv var jag tidigare försiktigt positiv till Landborgskopplingen. Men bara om den verkligen skulle bli just en koppling. Det vill säga om den kombinerades med en ambitiös plan för mindre biltrafik i city.

Men det finns ingen sådan plan och därmed faller hela idén. Faktiskt verkar en del partier inte alls speciellt intresserade av att minska biltrafiken i centrum. Och kopplingen blev ännu mer av bara ett garage när det nyligen stod klart att det inte kommer att vara möjligt att cykla igenom.

Tisdagskvällens långa debatt visade tydligt att det finns många frågetecken kring projektet. Och den visade på den stora splittringen i fullmäktige. En knapp majoritet vill bygga garaget. En knapp majoritet sade nej till en folkomröstning.

Ingrid Runsten

 

Demokratins många nivåer

Förra veckan sändes första avsnittet i SVT:s miniserie om demokratin. Journalisten och förre TV4-chefen Jan Scherman försöker ta reda på hur det står till med den styresskick som vi nu haft i hundra år i Sverige. På torsdag sänds del 2.

Det är bra att demokratin debatteras och diskuteras. För vad vi än säger, hur mycket vi än kritiserar det sätt på vilket vårt land styrs, så vet de flesta att demokratin är den enda vägen vi kan välja. Därför måste den hållas levande.

Men det som det tog lång tid att erövra kan raseras på nolltid. Demokratin har tagits allt för given. Och framför allt har dess bas underminerats.

En livaktig och stark demokrati byggs nämligen underifrån.

Jan Scherman vandrade i det första avsnittet runt i riksdagshusets korridorer. Han granskade toppnivån inom det demokratiska systemet. Och det är förstås en mycket viktig del.

Precis som de kommunala och regionala nivåerna.

Men vi glömmer lätt bort att hela den stora idrottsrörelsen och föreningslivet i övrigt också är uppbyggt på samma sätt som de politiska institutionerna. Även här ska demokratin vårdas och värnas. Genom att vara med i en förening, ta ett styrelseuppdrag eller fylla andra poster inom föreningar och organisationer drar människor sina strån till ett samhälle som i alla verksamheter ska vila på ett system där val och öppenhet är avgörande beståndsdelar.

Liksom att politiker kritiseras och demokratin hotas av krafter som har annat på agendan än ett öppet och demokratiskt samhälle så kämpar också föreningar för sin tillvaro.
Det har blivit allt svårare att få människor att arbeta ideellt och avsätta tid att gå på möten i idrottsklubben eller i vilken förening det nu rör sig om.
Det finns säkert de som tycker att det är tråkigt med möten som ska följa en viss ordning, protokoll som ska skrivas, val som ska förberedas – men det är ju en skola i hur demokratin fungerar.

Och ja, demokratin kan vara omständig och ta tid – men det är ju för att alla ska ha en chans att yttra sig, och kunna följa med under hela beslutsprocessen.

Att vara aktiv i en föreningsstyrelse är också att få ett ökat inflytande – antingen det nu handlar om den sport jag utövar eller den by jag bor i. För den som är nyinflyttad eller rentav nyinvandrad är föreningslivet en suverän språngbräda in i samhället.

Förra veckan blev jag vald till ordförande i Byaföreningen i Viken. Det känns förstås hedrande. Men också roligt och stimulerande.
Det är kul att försöka påverka kommunen i olika frågor och det är intressant att lära sig mer om sin egen bostadsort.
Jag har redan suttit ett år i styrelsen och under den tiden har jag träffat många aktiva och engagerade bybor, både i Byaföreningen och i andra föreningar på orten.

Men fler behövs.

Som pensionär har jag tid att engagera mig ideellt. Svårare är det förstås när det ska kombineras med arbete och allt annat i livet.

Därför måste demokratin utvecklas och moderniseras – både inom politiken och föreningslivet. Nya mötesplatser, ny teknik – det borde förstås gå.
Grundprinciperna däremot ska vi inte tulla på.

Lotta Hördin