Inte vilken fritidsgård som helst

När jag var barn gick vi på biblioteket på lördagarna, efter att pappa slutat jobba. Så började jag sträckläsa böcker och upplevde att världen vidgade sig. Så småningom gick jag själv till filialen och letade efter Enid Blytons böcker som alltid var utlånade och vissa inte tyckte var fina nog för biblioteken överhuvudtaget.

Som tonåringar försökte jag och kompisen föra djupsinniga diskussioner om Kafkas Processen över ändlöst långa fikor med bara en enda billig kopp te på Stadsbiblioteket. Eller också pratade vi politik – i varje fall hängde vi där i grupp även om jag inte tror att vi var speciellt högljudda.

Biblioteken har alltid varit både böcker och mötesplats. Platser för högläsning, debatter, språkfik. I bästa fall mötesplatser mellan människor som annars inte skulle ha mötts. Men med böckerna i centrum

I Johan Malmbergs intervju i Helsingborgs Dagblad med Max Granström, tillförordnad kulturdirektör i Helsingborg,  säger han bland annat:

”Huvudsaken är att vi diskuterar vad ett bibliotek ska vara. Om det ska handla om prefixet ”biblio”, litteratur och i förlängningen bildning, eller om det lika gärna kan vara ett sociotek, en ren mötesplats.

Den diskussionen är superaktuell. I en ledare i Dagens Nyheter skriver Per Svensson om bibliotekens identitetsproblem och undrar vem som ska göra bibliotekens jobb om biblioteken ska sköta så mycket annat. Han skriver:

”Biblioteket är en plats där varje människa kan bli något annat och någon annan än det och den hon trott sig vara tvungen att förbli.”

Biblioteken är ställen där man gratis kan låna böcker. Där litteratur och kunskap blir tillgängligt oavsett ekonomiska resurser. De ska sprida läslust och bildning. De ska finnas ute i bostadsområdena så att ungar kan hitta dit utan vuxenhjälp och äldre kan ta sig dit utan större problem. Deras uppdrag har med tillgänglighet och demokrati att göra. Och det har inte blivit mindre angeläget med tiden – snarare mer när polariseringen i samhället ökar.

Men det är ställen där man ska uppföra sig hyfsat.

Biblioteken är mötesplatser, men inte vilka mötesplatser som helst. När de mister de sin unika roll, blir som vilken fritidsgård eller träffpunkt som helst,  kan de också lättare sparas bort och läggas ner.

Ingrid Runsten

 

 

 

En reaktion till “Inte vilken fritidsgård som helst

  1. Jag har lite dille på bibliotek, så jag gillade det här inlägget och dina lördagsbesök påminde mig om ett stycke ur boken Offerlamm (som jag skrivit): ”Hon saknade känslan från rummen med tätpackade hyllor där böckerna varit inhysta tidigare, och dit hennes pappa tagit med henne på lördagar när hon var barn. I det gamla biblioteket hade det luktat damm. Den här gången förnam hon åter doften av olästa böcker och den frestade henne att gå en runda mellan hyllorna på andra våningen. Som liten hade hon trott att det luktade ord och hon hade föreställt sig att doften spred sig med bokstäverna vartefter de blev lästa. För den unga Svava hade det luktat äventyr, en känsla som bara sakta tynat bort under uppväxten och ersatts av den vuxna världens förnuft.” 🙂

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s