När 500 blev ett nyckeltal

Omorganisationer på arbetsplatser och inom verksamheter har blivit vardagsmat. Men de strukturer som i grunden styr och fördelar resurser till den offentliga verksamheten har varit svårare att rucka på.
Sedan den stora kommunsammanslagningen i början av 1970-talet har vi i det här landet inte haft någon större genomgripande förändring av samhällets grundläggande organisation. Bortsett från kommunaliseringen av skolan.

Men flera försök att förändra mera har gjorts.
Senare års regeringar har föreslagit att regioner och landsting bör slås samman till ett fåtal storregioner. Utan resultat. De 21 landstingen/regionerna värnar om sina gränser, och sitt självstyre.

Allt medan exemplevis den medicinska utvecklingen pinnar på och lever sitt liv. Och snart kan organisationsmotståndet visa sig blir omsprunget när nya strukturer uppstår gradvis och under andra beteckningar.
Så tänker jag när jag ser SVT:s intressanta dokumentär ”Den stora sjukhusstriden”.

Den handlar om en utredning som visar på behovet av att koncentrera den högspecialiserade kirurgin till ett fåtal stora sjukhus.

I dag finns redan i Sverige något som heter rikssjukvård. Ett antal mycket speciella kirurgiska ingrepp har förlagts till ett fåtal sjukhus i landet. Det handlar till exempel om hjärt-, lung- och levertransplantationer, ögononkologi och hjärtkirurgi på barn och ungdomar.
Dessa ingrepp utgör en mycket liten andel av det totala antalet kirurgiska ingrepp som görs här i landet varje år. Det handlar verkligen om högspecialiserad vård. Och det är ju självklart att den måste koncentreras till ett fåtal platser. Specialkompetensen finns på ett fåtal händer.

Men när den förra regeringen på våren 2014 tillsatte en utredning om den högspecialiserade vårdens framtid låg i luften ett behov av en ökad centralisering av allt fler typer av kirurgiska ingrepp.
Politiker och sjukvårdsadministratörer är alltid på jakt efter rationaliseringar och ökad effektivitet.

Men patienten är ju ändå den viktigaste spelaren, också för politiker och administratörer.

När den ansvarige utredaren, epidemiologen Måns Rosén, kunde leverera en siffra (500) på hur många personer som årligen dör på grund av ovana operatörer, var det för de flesta ansvariga politiker väldigt lätt att ta till sig den uppgiften.

Det är ju också en hög siffra. 500 personer dör på grund av att de opereras av ovana kirurger, påstods det.

Det är inte så konstigt att politikerna tog det till sig.

Samtidigt gavs de det gyllene argumentet för en ökad centralisering. En bättre kvalitet, en ökad överlevnad.

Under utredningens gång har det funnits personer som ifrågasatt Roséns uträkningar. Och när SVT:s redaktion Dokument inifrån, som gjort granskningen, tittar bakom siffran, så visar den sig inte vara så entydig.
Måns Rosén själv drar öronen åt sig och erkänner att 500 är missvisande. Kanske hamnar man på drygt 300, ja, nu är det plötsligt svårt att vara så exakt.

I just den här delen av utredningen har man nämligen byggt sina beräkningar på en mängd kirurgiska ingrepp som inte alls kan platsa under begreppet högspecialiserad kirurgi.

Rosén överger dock inte grundteorin, den om att ”träning ger färdighet”, som för övrigt också är namnet på utredningen.

Det kan väl alla skriva under på, att träning ger färdighet.

Men det är minst sagt oroväckande att en siffra, i det här fallet 500, fick en sådan oerhörd genomslagskraft att alla riksdagspartier utan vidare diskussion ställde sig bakom det regeringsförslag som lades i riksdagen i fjol.

Särskilt som den verkar bygga på sjukhusstatistik och inte operatörsstatistik. I Roséns utredning står nämligen följande att läsa: ”I Sverige finns för närvarande ingen samlad registrering av enskilda kirurgers operationsvolym eller deras resultat. Enstaka kvalitetsregister rapporterar dock den enskilda kirurgens volym och resultat. Vi föreslår att det i patientadministrativa system eller i kvalitetsregister införs en uppgift över hur många operationer eller åtgärder av en viss typ varje kirurg utfört.”

Det kan finnas skickliga operatörer på både stora och mindre sjukhus, liksom mindre skickliga på båda ställena.

I juli i år träder den nya lagen i kraft, den som tar de första avgörande stegen att förändra organiserandet av kirurgin på de svenska sjukhusen.

I utredningen lyfter man till utredningens försvar fram behovet av att se hela vårdkedjan, att beakta hur en sådan här förändring påverkar akutsjukvården med mera. Viktiga invändningar som man får hoppas att ansvariga politiker nu verkligen tar i beaktande. ”Det är inte bara viktigt vad som händer i operationssalen utan även diagnostik, selektion av patienter för operation och förberedelserna innan och behandlingen efter operation har betydelse för slutresultatet. Hela vårdkedjan måste fungera för att resultaten ska bli bra.”, står det att läsa i utredningen.

Så rätt så.

I tv-dokumentären framträder till exempel läkare på ett sjukhus i landsorten, Västervik, som kan visa att deras sjukhus har goda operationsresultat. Ändå förlorar de det ena kirurgingreppet efter det andra. Kompetens går till spillo, den viktiga kunskapsöverföringen riskeras.

Den svenska sjukvården behöver omorganiseras. Men som sagt, då måste ändå hela vårdkedjan vara med på tåget. Det funkar inte att börja med att enbart centralisera kirurgin. Allt måste hänga ihop – från primärvård till högspecialiserad vård. Börja man förändra i en del, påverkas en annan.

Det är klart att jag som patient vill bli opererad av den bästa kirurgen.
Men en god vård består av så mycket mer.

Helhetsansvaret har politikerna.
Och de måste lyssna på läkare och annan vårdpersonal, det räcker inte med utredningsexperter.

Lotta Hördin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s