Det är nu demokratin ska försvaras. 

Rösta är för de flesta svenskar en självklarhet. Men det räcker inte – vi måste bli bättre på att vara demokrater. På att föra samtal. Och att säga ifrån. 

”Handbok för demokrater. Hur gör en enskild människa för att skydda demokratin?”. Det är titeln på en nyutkommen antologi (redaktörer Elisabeth Åsbrink, Sverker Sörlin och Ola Larsmo) och resultatet av ett möte i Hédi Frieds vardagsrum. Hon, som överlevde Förintelsen, hör nu ord och ser handlingar som hon aldrig trodde att hon skulle behöva uppleva i Sverige. 

Det är en bok som rymmer olika åsikter – och man behöver inte hålla med om allt. Som det ska vara i en demokrati,

I den senaste Som-undersökningen från Göteborgs universitet är 76 procent mycket eller ganska nöjda med demokratin i Sverige. Det låter ju betryggande. Men när allt färre engagerar sig aktivt och när färre möter ”de andra” finns det ändå anledning till oro. 

Tänker jag, läser boken och lyssnar på samtal omkring mig som man kan göra varma dagar när många är ute. Jag hör kvinnan på stranden som säger att: ”Där kommer en sådan till”, när en kvinna med slöja går förbi. 

Och mannen som fikar och säger till sitt sällskap.: ”De är likadana alla, partiledarna, bara lovar och håller inget. Det är inte lönt att rösta.”

Och jag säger inget. Tänk om jag sagt, ”ursäkta, men hon med slöjan kan vara precis lika svensk som du.” Eller: ”Ja, men nu är det faktiskt så att svenska politiker är rätt bra på att hålla sina valöften.”

När jag läser Maj-Gull Axelssons råd i ”Handbok för demokrater”, tänker jag att kanske nästa gång. Hon skriver: ”Det är alltid bättre att välja det korta obehaget före det långa. Det korta obehaget innebär att det alltid är bättre att argumentera för demokrati och andra människors lika värde innan de auktoritära krafterna har gripit makten. Därför är det nödvändigt att vara lite obehaglig även om det innebär att man förstör stämningen på det möte, den middag eller fest som man deltar i.”

Så kanske nästa gång. 

Ett annat råd från boken är att gå med i ett parti eller en förening. Gör något tillsammans med andra. Som projekt Fristaden som jag läser om i Helsingborgs Dagblad. Strax före valet ska deltagarna åka runt i fem områden där valdeltagandet är under 70 procent för att ”skapa forum för ett demokratiskt samtal.” 

Boken handlar också om orden, språket, vad som händer när man pekar ut de andra. Som Sverigedemokraterna gör i en okunnig och obehaglig kommunal motion.

De vill att Helsingborgs stad ska inrätta ett kommunalt ”återvändarcenter.” Samt kolla upp vilka utrikesfödda helsingborgare i arbetsför ålder som nolltaxerat de senaste fem åren och skriva brev till dem med erbjudande om pengar för att lämna landet. 

Förutom att det vore olagligt – det ingår inte kommunens uppdrag eller kompetens och det skulle kräva en speciell registrering – säger motionen det mesta om SD:s människosyn, om uppdelning och utskiljande i ”vi och de andra”. Samt om uppenbar okunskap hos deras politiker. 

Inget att bry sig om eller tala om? Jo, faktiskt. SD når 20 procent i vissa nationella opinionsundersökningar. De hoppas på 25 procent i skånska regionvalet och ännu mer i en och annan skånsk småkommun. 

Så behöver det inte bli. 

Ingrid Runsten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s