Hälsan borde inte tiga still

Häromdagen kom en glädjande nyhet från Sveriges kommuner och landsting (SKL). En helt ny undersökning visar att Sverige ligger i topp vad gäller medicinska resultat och effektivitet inom vården. Till och med vad gäller väntetiderna ligger Sverige hyfsat till. Detta i en jämförande studie med tolv andra EU-länder samt Kanada, Norge och USA.

En positiv nyhet som inte gav mycket eko i det massmediala bruset.

Och det är svårt att kommunicera den här typen av resultat. Hälsan tiger som bekant still.

Det blir felen, misstagen och problemen som får uppmärksamhet. Och med rätta. En enda person som har väntat alltför länge på en operation är också en för mycket. Vederbörande är inte heller hjälpt av statistik, inte för stunden, och kan inte trösta sig med att sjukvården för det mesta fungerar utmärkt.

I det långa loppet däremot gynnas förstås många människor av att Sverige ligger i framkant vad gäller överlevnad i hjärtinfarkt, stroke, bröst- och ändtarmscancer och en låg spädbarnsdödlighet.

Det problematiska är när det enstaka, nog så allvarliga fallet, resulterar i att det dras slutsatser som att hela sjukvården i Sverige skulle vara på fallrepet, att ingenting fungerar, att människor vanligtvis inte får vård när de behöver.

Sådana grova generaliseringar kan om de får hållas, och inte ifrågasätts, till sist urholka välfungerande system. Påståenden av det här slaget kan snabbt bli så kallade ”sanningar”, utan bäring, utan täckning.

Så kan debatten bedrivas utan att baseras på fakta, utan på känslor som en del i jakten på syndabockar; ”de som kommer hit och bara tär på våra resurser”.

Det är för sorgligt.

Hur kan man skapa motargument och bemöta de som i politiskt syfte smutskastar välfärden? Hur kan man både sprida kunskapen om att vårdkvaliteten i Sverige är i toppklass och samtidigt uppmärksamma de problem som ändå finns? Hur kan diskussion och debatt nyanseras?

Nyligen lade regeringens primärvårdsutredare Anna Nergårdh fram sitt förslag på hur den nära vården kan förbättras. Och det är viktigt. Primärvården har en nyckelroll i en vård som inte bara levererar goda behandlingsresultat utan förmår att se hela människan och skapa trygghet kring patienterna. Tillgängligheten måste förbättras. Liksom kontinuiteten. När en patient till exempel fastnar i kön ska hen inte själv behöva ligga på – den uppgiften bör patientens primärvårdsläkare ha.

Mot den bakgrunden är det bra att Nergårdh föreslår att varje patient ska kunna välja en fast läkarkontakt.

Men för att få detta att verkligen fungera krävs incitament som gör att läkare vill stanna kvar på vårdcentraler.

I Norge genomfördes för snart 20 år sedan en stor förändring av sjukvårdsorganisationen. Staten fick ansvaret för sjukhus och specialistvård och kommunerna fick ta hand om primärvården.

I primärvården skapades ett ”fastläkarsystem”.  Fastläkaren är en primärvårdsläkare som också är en egen företagare. Det är bara privatpraktiserande läkare som får skriva avtal med kommunerna, inga vårdbolag. Fastläkaren har totalansvaret för sina patienter. Det krävs till exempel remiss från fastläkaren för att komma till specialistläkare.

Det är inte säkert att vi ska göra exakt som i Norge. Men alla patienter i Sverige bör ha sin egen allmänläkare. En läkare som finns i en tillgänglig organisation och som har tid och öra för sina patienter.

Kvalitetsundersökningen i sig ändrar inte bilden av svenska sjukvård. Ett regeringsbeslut om en fast läkarkontakt gör det inte heller med automatik. Det är först när det uppstår kommunicerande kärl som avgörande förändringar sker.

Lotta Hördin

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s