Katowice – och sen då?

IMG_4170Klimatförändringarna är ett faktum.

Forskare har lagt fram den ena dystra rapporten efter den andra.

Människans påverkan på miljön har lett till en förhöjd medeltemperatur på jordklotet.

I spåren av det följer torka, skyfall, höjda havsnivåer, orkaner. Vissa platser kan på sikt bli obeboeliga. Om inget görs.

Det här är inga nyheter. 

Det mest förunderliga är att världens länder fortfarande håller på och träter om vem som ska betala, istället för att ägna krafterna åt att diskutera lösningar, som i sig och i längden kan gynna ekonomin, både i givar- och mottagarlandet.

För att inte tala om klimatförnekarna förstås. Det sätter käppar i hjulen.

Det borgerliga motståndet mot flygskatten är också ett exempel på ett riktigt lågmärke i den här genren.

Det är klart att det kommer att kosta på för både individer och företag att få till en hållbar förändring av till exempel på våra resvanor. 

Det behöver dock inte innebära att vi ska sluta resa – det finns alternativ till flyget.

Men motståndare till en nödvändig utveckling har det alltid funnits. Det påminde meteorologen Pär Holmgren när jag nyligen lyssnade på honom när han besökte Helsingborg; Det fanns ett motstånd mot kvinnlig rösträtt. En gång i tiden var rökning tillåten överallt.

Det blev både kvinnlig rösträtt och rökförbud på många platser. 

Människan kan genomföra stora förändringar, även om det kan sitta hårt inne.

Det är den inställning vi måste ha i klimatfrågan. Att det går att göra något.

Även om det går trögt, går långsamt och stundtals helt i otakt. Det är helt enkelt nödvändigt att vi snabbt tar oss in i fossilfria samhällen, att vi satsar mer på förnyelsebar energi och att vi slutar överanvända jordens resurser. 

Och det är inte alls fel att vi i Sverige gör det vi kan, även om inte alla länder ännu bestämt sig för om de vill vara med på tåget.

FN har i snart tre decennier anordnat världsomspännande konferenser med målet att sluta verkningsfulla avtal i kampen mot klimatförändringarna och för en bättre miljö. Just nu pågår COP24 i polska Katowice.

Och för den som, precis som jag, minns klimatkonferensen i Köpenhamn, COP15, för i dagarna nio år sedan, kan det låta som om att samma gamla visa upprepar sig.

I Köpenhamn var förhoppningarna enorma på att ett avtal värt namnet skulle kunna komma till stånd. Stämningen på Bella Center var förväntansfull bland politiker, diplomater och aktivister. Men det blev också tydligt hur splittrat världssamfundet var – och är.

Små hotade önationer gav inte mycket för den rika västvärldens uppenbara svårighet att stå för stora delar av notan. Gamla världen mot nya världen. Rika länder mot fattiga. Dagens supermakter mot aspirerande supermakter. 

Gamla motsättningar blev som nya. 

Här måste världsledarna vid förhandlingsborden se upp. Det gäller att lyfta sig över dessa klyftor och inte fastna i gamla oförätter. Det får inte enbart bli tal om klimatbistånd. Här måste till konkreta projekt och kunskapsutbyten att surra pengatillförseln kring därtill omgivit av ett kraftfullt regelverk. När näringslivet får spelreglerna klara för sig brukar de vara med på noterna och anpassa sig därefter. Så sluta vara så ängsliga politiker, visa mod!

Det blev inget kraftfullt avtal i Köpenhamn. 

FN gav dock inte upp, utan fortsatte att anordna årliga klimatkonferenser. 

I Paris 2015 skedde ett genombrott. Tvågradersmålet skrevs in i avtalet och de rika länderna tog på sig ansvaret för stora delar av kostnaderna. Det tillsattes arbetsgrupper som skulle ta avtalstexten från ord till handling. 

Fredagen den 14 december är slutdatumet för det nu pågående klimatmötet i polska Katowice. Här ska avtalstexten från Paris få ett regelverk som gör att det går att genomföra i praktiken.

Vi får se hur det blir med den saken.

Vi får hoppas att viktiga steg tas.

Klimatfrågan måste hanteras med samarbeten mellan världens alla länder. 

Här i Europa måste EU ligga i framkanten.

Men som forskaren Oscar Widerberg nyligen sade till TT: 

”Städer, företag och civilsamhälle måste titta på sitt eget beteende och det måste individerna också göra.”

Ja, kampen måste föras på flera nivåer. 

Det har en betydelse vad du och jag gör. 

Men också vad kommunledningar, företag och andra organisationer tar för beslut för att vända på skutan.

En del världsledare må tuppfäktas. 

Under tiden måste politiker, företagare och medborgare som inser allvaret ta sitt ansvar.

Lotta Hördin

En reaktion till “Katowice – och sen då?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s