Maktspelet som skadar den skånska vården 

Att ta del av HD-Sydsvenskans opinionsundersökning för Region Skåne är ganska dystert. Först känns det mest som en gäspning, det är ju rikstrenden rakt upp och ner. Moderaterna står och stampar, Socialdemokraterna tappar och Sverigedemokraterna ökar. Inget block kan få egen majoritet. SD stärker sin vågmästarroll. 

Om det var val idag skulle Alliansen i Region Skåne få 37,9 procent enligt tidningens Novusundersökning. Det nuvarande rödgröna blocket skulle, om också Vänsterpartiet räknas in, komma upp i 39,1 procent. Och SD skulle få 19,6 procent. Det kan alltså bli som det är nu med ett svagt minoritetsstyre, bortsett från att SD kommer att vara ännu starkare. 

I det här läget kunde de skånska regionpolitikerna från alliansen och från de rödgröna ha sagt att vi ska göra allt för att forma ett stabilt blocköverskridande samarbete för våra gemensamma mål: förbättra primärvården, minska köerna, öka vårdplatserna och få de anställda att trivas och vilja stanna. Vi ska sluta omorganisera vart fjärde år och sluta hatta mellan privat och offentligt. 

Gör de det? Nej, tyvärr. 

Till HD-Sydsvenskan säger Moderaternas gruppledare Carl-Johan Sonesson att han inte är så intresserad av att samarbeta med Miljöpartiet. Han vill ha ett renodlat alliansstyre. Och avvisar också samarbete med SD – vilket är välkommet. 

Regionstyrelsens ordförande Henrik Fritzon (S) vill styra vidare med Miljöpartiet men hoppas på en bredare koalition än idag, där även några mittenpartier ingår. 

SD:s gruppledare Partik Jönsson drömmer om ett samarbete med S eller med M, men tänker i annat fall göra det mesta av en stärkt vågmästarroll. 

Ett komplicerat maktspel kan alltså väntas i korridorerna i regionhusen i Malmö och Kristianstad efter valet där dörrar ska stängas och eventuellt öppnas. Kanske spännande för de direkt inblandade, men inget bra för den skånska vården. 

Många väljare känner inte till vilka som är regionpolitiker och inte heller att de har ett stort och avgörande ansvar för sjukvården. Och ändå har undersökning på undersökning visat att det är väljarnas viktigaste fråga. 

Vad HD-Sydsvenskans opinionsundersökning framför allt visar är hur starkt rikstrenden slår igenom. Väljarna tycker att sjukvården är superviktig och de lyssnar på vad partiledarna säger. Inte så mycket på Sonesson eller Fritzon. 

Det finns de som försvarar landstingens och regionernas sjukvårdsansvar med att de befinner sig närmare väljarna. Men det är enbart en geografisk närhet. Det är tvärtom ett demokratiskt problem att okända politiker på en nivå som väljarna ofta saknar kunskap om har ansvar för väljarnas viktigaste fråga. 

Det är ett argument för att avskaffa landstingens/regionernas sjukvårdsansvar. Det andra är att den svenska vården glider isär och är allt mer olik i olika delar av landet. 

Så flytta ansvaret för väljarnas viktigaste fråga från regionhusen till riksdagen. 

Ingrid Runsten 

Hälsan borde inte tiga still

Häromdagen kom en glädjande nyhet från Sveriges kommuner och landsting (SKL). En helt ny undersökning visar att Sverige ligger i topp vad gäller medicinska resultat och effektivitet inom vården. Till och med vad gäller väntetiderna ligger Sverige hyfsat till. Detta i en jämförande studie med tolv andra EU-länder samt Kanada, Norge och USA.

En positiv nyhet som inte gav mycket eko i det massmediala bruset.

Och det är svårt att kommunicera den här typen av resultat. Hälsan tiger som bekant still.

Det blir felen, misstagen och problemen som får uppmärksamhet. Och med rätta. En enda person som har väntat alltför länge på en operation är också en för mycket. Vederbörande är inte heller hjälpt av statistik, inte för stunden, och kan inte trösta sig med att sjukvården för det mesta fungerar utmärkt.

I det långa loppet däremot gynnas förstås många människor av att Sverige ligger i framkant vad gäller överlevnad i hjärtinfarkt, stroke, bröst- och ändtarmscancer och en låg spädbarnsdödlighet.

Det problematiska är när det enstaka, nog så allvarliga fallet, resulterar i att det dras slutsatser som att hela sjukvården i Sverige skulle vara på fallrepet, att ingenting fungerar, att människor vanligtvis inte får vård när de behöver.

Sådana grova generaliseringar kan om de får hållas, och inte ifrågasätts, till sist urholka välfungerande system. Påståenden av det här slaget kan snabbt bli så kallade ”sanningar”, utan bäring, utan täckning.

Så kan debatten bedrivas utan att baseras på fakta, utan på känslor som en del i jakten på syndabockar; ”de som kommer hit och bara tär på våra resurser”.

Det är för sorgligt.

Hur kan man skapa motargument och bemöta de som i politiskt syfte smutskastar välfärden? Hur kan man både sprida kunskapen om att vårdkvaliteten i Sverige är i toppklass och samtidigt uppmärksamma de problem som ändå finns? Hur kan diskussion och debatt nyanseras?

Nyligen lade regeringens primärvårdsutredare Anna Nergårdh fram sitt förslag på hur den nära vården kan förbättras. Och det är viktigt. Primärvården har en nyckelroll i en vård som inte bara levererar goda behandlingsresultat utan förmår att se hela människan och skapa trygghet kring patienterna. Tillgängligheten måste förbättras. Liksom kontinuiteten. När en patient till exempel fastnar i kön ska hen inte själv behöva ligga på – den uppgiften bör patientens primärvårdsläkare ha.

Mot den bakgrunden är det bra att Nergårdh föreslår att varje patient ska kunna välja en fast läkarkontakt.

Men för att få detta att verkligen fungera krävs incitament som gör att läkare vill stanna kvar på vårdcentraler.

I Norge genomfördes för snart 20 år sedan en stor förändring av sjukvårdsorganisationen. Staten fick ansvaret för sjukhus och specialistvård och kommunerna fick ta hand om primärvården.

I primärvården skapades ett ”fastläkarsystem”.  Fastläkaren är en primärvårdsläkare som också är en egen företagare. Det är bara privatpraktiserande läkare som får skriva avtal med kommunerna, inga vårdbolag. Fastläkaren har totalansvaret för sina patienter. Det krävs till exempel remiss från fastläkaren för att komma till specialistläkare.

Det är inte säkert att vi ska göra exakt som i Norge. Men alla patienter i Sverige bör ha sin egen allmänläkare. En läkare som finns i en tillgänglig organisation och som har tid och öra för sina patienter.

Kvalitetsundersökningen i sig ändrar inte bilden av svenska sjukvård. Ett regeringsbeslut om en fast läkarkontakt gör det inte heller med automatik. Det är först när det uppstår kommunicerande kärl som avgörande förändringar sker.

Lotta Hördin

 

 

Dags att skrota bypolitiken

Jag gissar att jag sammanlagt skrivit spaltkilometer om infrastrukturfrågor över Sundet under mina nästan 40 år som journalist på Helsingborgs Dagblad.
Och även om det ännu inte finns en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör så har det tagits andra viktiga kliv framåt för att binda samman Danmark och Sverige. År 2000 stod Öresundsbron klar. Den knöt Köpenhamn och Malmö samman, men den gynnade förstås hela Skåne och Själland, och mer därtill.

Men det behövs fler fasta förbindelser.
Frågan är bara var.

Tyvärr bedrivs de här frågorna som rena bypolitiken.
Helsingborg vill ha en HH-förbindelse. Malmö och staden Köpenhamn vill ha en metro mellan städerna. I Landskrona lobbar politikerna för Europaspåret, en fast förbindelse mellan just Landskrona och centrala Köpenhamn.
Och i Danmark har politikerna fullt upp med att ro det redan kraftigt försenade Fehmarn bält-projektet i land. Samtidigt som jylländarna trycker på för en fast förbindelse mellan Jylland och Själland.

För att kunna fatta beslut om infrastruktur krävs att ansvariga politiker förmår att höja blicken utöver den egna kommunen, och rentav det egna landet. Det är stora och kostsamma projekt när broar och tunnlar ska byggas. Förutom pengar kräver det en långsiktighet och ett gott hum om vad framtidens teknik bär i sitt sköte. Samt hur politiska mål om till exempel minskade utsläpp ska kunna realiseras. Klimatfrågorna måste gå hand i hand med infrastrukturfrågorna.

Men tyvärr syns alltför lite om detta i debatten och i det politiska arbetet.

EU:s järnvägskoordinator, den irländske EU-politikern Pat Cox, besökte nyligen Malmö och konferensen Fehmarn Belt Days. Hans uppmaning till politikerna i Öresundsregionen bör alla inblandade lyssna på: ”Regionen måste bestämma sig vilket av projekten som är starkast på båda sidor av Sundet.”

Cox har givetvis helt rätt.

Det här är en fråga som skadas av bypolitik. Den måste upp på ett högre plan.

I dagens Helsingborgs Dagblad skriver trafikkonsulten Mats Améen att ännu en ny järnvägsförbindelse mellan Malmö och Köpenhamn kan behövas. Och att en sådan inte bara skulle gynna de båda städerna utan påverka infrastrukturen i hela regionen och i flera länder.

Det är naturligtvis det synsättet som måste genomsyra infrastrukturfrågorna.
De är för stora för att bedrivas utifrån så snäva perspektiv som enbart två städers omedelbara behov utgör.

Lyssna på Pat Cox. Han kanske rentav skulle kunna fungera som en enande och pådrivande kraft i diskussionerna om en gemensam framtida utbyggnad av infrastrukturen i Öresundsregionen.

Lotta Hördin

De bästa behövs där utmaningarna är som störst

De bästa behövs där utmaningarna är som störst

Vi sätter stort hopp till och har stora förväntningar på skolan. Den är en av de allra allra viktigaste grundpelarna i en demokratisk välfärdsstat som Sverige.
I skolan ska barnen få de viktiga kunskaper de behöver i en rad olika ämnen, de ska lära sig lyssna och tala, erövra ett kritiskt tänkande, de ska lära sig samarbeta, respektera varandra och så småningom ta steget ut i vuxen- och arbetslivet. Rustade för alla de utmaningar som väntar. Redo att axla det ansvar som följer med ett medborgarskap i ett demokratiskt land.

När Sverige under efterkrigstiden tog sina största steg mot att bli ett modernt välfärdsland med allt vad det innebär var skolan kanske den allra viktigaste spelaren. Nu fanns möjlighet för stora grupper att gratis utbilda sig och där med öppnade sig nya världar för många unga människor.
Även många av dem som inte kom från studievana hem gick nu vidare till universitet och högskolor.

En elevs chanser i skolan ska inte heller vara avhängiga av huruvida föräldrarna har en högre utbildning eller inte. I de fall där elever inte kan förväntas få hjälp hemifrån med sina studier ska skolan kompensera, och se till att stå för stödet i stället.

Men i flera år nu har det då och då kommit varningssignaler om att skolan inte längre förmår att ta sitt kompensatoriska ansvar.

I ett reportage i Helsingborgs Dagblad beskrivs hur bristen på utbildade lärare framför allt drabbar skolor i fattiga och utsatta områden. Alltså där behöriga utbildade lärare behövs som bäst!

Liksom många andra välfärdsområden råder det brist på personal. Det har under senare år varit svårt att locka studenter till lärarutbildningarna. Och det är på sina håll svårt för skolor att behålla sina lärare. För den som arbetar i ett bristyrke som lärarens har det öppnat sig en marknad där man genom att flytta från en kommun till en annan snabbt kan få en rejäl löneförhöjning.

Liksom i sjukvården mår skolan bäst av kontinuitet. Det är viktigt att lärare vill stanna på en skola, åtminstone kan följa elever genom ett stadium.

Under 60- och 70-talen, i viss mån 80-talet, var det för många lärare lockande att arbeta på skolor där utmaningarna av olika skäl var stora. Skickliga pedagoger drogs till skolor i fattiga och utsatta områden (sådana fanns då också) och såg det som att de gjorde en viktig insats genom att ge just barnen där det bästa de kunde ge dem – en bra skolgång. De såg hur viktig skolan för sammanhållningen i ett land.

Idag vänder lärarna ”problemskolorna” ryggen. Samhällsbygget i sig verkar inte längre så intressant. Och det gäller inte bara inom skolans värld. Vi tycks mest vilja vara med de som är precis som vi själva.

Så klyvs ett samhälle.

Och det gagnar ingen, varken rik eller fattig.

Det är självklart att lärare, precis som annan välfärdspersonal, ska ha anständiga löner. De är värda en bra arbetsmiljö och rimliga arbetsvillkor.

Under 1990-talet skars det kraftigt i de elevvårdande insatserna i skolan. Resultatet av detta ser vi nu. Lärare blev inte bara pedagoger. De fick också axla mycket av det som kuratorer och skolsköterskor tidigare tog hand om. Ovanpå allt detta fick lärarna på vissa områden ta över vaktmästarnas arbetsuppgifter, samtidigt som deras administrativa börda ökade.

Det hela blev en ekvation som inte gick ihop.

Nu krävs stora insatser om skutan ska komma på rätt köl igen. Men inte bara politiska beslut och insatser från rektorer, utan också en insikt hos de skickliga pedagogerna att de kan göra en stor insats på just skolor i utsatta områden. Där om någonstans kan de göra skillnad. Om de får tillräckligt med uppbackning och uppskattning av alla oss andra.

Lotta Hördin

Det är nu demokratin ska försvaras. 

Rösta är för de flesta svenskar en självklarhet. Men det räcker inte – vi måste bli bättre på att vara demokrater. På att föra samtal. Och att säga ifrån. 

”Handbok för demokrater. Hur gör en enskild människa för att skydda demokratin?”. Det är titeln på en nyutkommen antologi (redaktörer Elisabeth Åsbrink, Sverker Sörlin och Ola Larsmo) och resultatet av ett möte i Hédi Frieds vardagsrum. Hon, som överlevde Förintelsen, hör nu ord och ser handlingar som hon aldrig trodde att hon skulle behöva uppleva i Sverige. 

Det är en bok som rymmer olika åsikter – och man behöver inte hålla med om allt. Som det ska vara i en demokrati,

I den senaste Som-undersökningen från Göteborgs universitet är 76 procent mycket eller ganska nöjda med demokratin i Sverige. Det låter ju betryggande. Men när allt färre engagerar sig aktivt och när färre möter ”de andra” finns det ändå anledning till oro. 

Tänker jag, läser boken och lyssnar på samtal omkring mig som man kan göra varma dagar när många är ute. Jag hör kvinnan på stranden som säger att: ”Där kommer en sådan till”, när en kvinna med slöja går förbi. 

Och mannen som fikar och säger till sitt sällskap.: ”De är likadana alla, partiledarna, bara lovar och håller inget. Det är inte lönt att rösta.”

Och jag säger inget. Tänk om jag sagt, ”ursäkta, men hon med slöjan kan vara precis lika svensk som du.” Eller: ”Ja, men nu är det faktiskt så att svenska politiker är rätt bra på att hålla sina valöften.”

När jag läser Maj-Gull Axelssons råd i ”Handbok för demokrater”, tänker jag att kanske nästa gång. Hon skriver: ”Det är alltid bättre att välja det korta obehaget före det långa. Det korta obehaget innebär att det alltid är bättre att argumentera för demokrati och andra människors lika värde innan de auktoritära krafterna har gripit makten. Därför är det nödvändigt att vara lite obehaglig även om det innebär att man förstör stämningen på det möte, den middag eller fest som man deltar i.”

Så kanske nästa gång. 

Ett annat råd från boken är att gå med i ett parti eller en förening. Gör något tillsammans med andra. Som projekt Fristaden som jag läser om i Helsingborgs Dagblad. Strax före valet ska deltagarna åka runt i fem områden där valdeltagandet är under 70 procent för att ”skapa forum för ett demokratiskt samtal.” 

Boken handlar också om orden, språket, vad som händer när man pekar ut de andra. Som Sverigedemokraterna gör i en okunnig och obehaglig kommunal motion.

De vill att Helsingborgs stad ska inrätta ett kommunalt ”återvändarcenter.” Samt kolla upp vilka utrikesfödda helsingborgare i arbetsför ålder som nolltaxerat de senaste fem åren och skriva brev till dem med erbjudande om pengar för att lämna landet. 

Förutom att det vore olagligt – det ingår inte kommunens uppdrag eller kompetens och det skulle kräva en speciell registrering – säger motionen det mesta om SD:s människosyn, om uppdelning och utskiljande i ”vi och de andra”. Samt om uppenbar okunskap hos deras politiker. 

Inget att bry sig om eller tala om? Jo, faktiskt. SD når 20 procent i vissa nationella opinionsundersökningar. De hoppas på 25 procent i skånska regionvalet och ännu mer i en och annan skånsk småkommun. 

Så behöver det inte bli. 

Ingrid Runsten

En stad att älska, en stad som kan ännu bättre. 

Vem älskar inte Helsingborg en sommardag i maj? Stan med de många och nära stränderna, serveringarna längs vattnet och de fina vyerna över Sundet och Danmark som Landborgen skapar. De isande höst- och vintervindarna är förlåtna, bortglömda, som när dimman lättar över Sundet. 

På promenaden mot centrum kliver jag runt några uppgrävda gator med stora hål i. Det är helt okej, bra faktiskt. Jag tänker att här pågår arbete för att byta gamla avloppsledningar så att inte smutsigt vatten behöver rinna rakt ut i Sundet efter kraftiga sommarregn. 

Då kan badvattnet på sikt vara bra sommaren igenom och inte bara så bra i genomsnitt att även Fria bad nu fått EU-godkänt. (vilket är ett stort steg framåt och är ett resultat av målmedvetet arbete). 

Så fortsätter jag att tänka positiva kommunala tankar om ombyggnaden av Drottninggatan-Järnvägsgatan. Det är lite stökigt just nu, men i den södra delen kan man redan se resultatet, små medel ger en ökad känsla av trivsel längs det som länge varit en ganska ocharmig genomfartsled. 

Men så är det Hälsovägen. Jag surnar till lite när jag kommer via trapporna ner från Vikingsbergsparken och ska gå över den. Där står en skylt: Landborgspromenaden och vandringsled, som liksom pekar rakt ut i luften. 

Och där nere rusar bilar, bussar och även tung lastbilstrafik på villovägar förbi. Den som ska gå över får ta en halva av vägen i taget och snabba på rejält. Det är inget för gamla eller barn. Inte ens ett övergångsställe finns där. Inga trafikljus, inga gupp, inget som kan hindra den snabba trafiken. 

Miljöpartiets förslag med en cykelbro över till Öresundsparken är inte fel. Men börja med ett övergångsställe. Och låt miljözon få betyda miljözon, det vill säga inte en zon som man kan strunta i och köra igenom helt utan påföljd. Helsingborgs Dagblad har skrivit om den tunga genomfartstrafiken genom centrum i ett antal artiklar. Och bättre skyltning och upplysning borde ha varit på plats för länge sedan. En stor del av vinsten med att bygga om Drottninggatan/Järnvägsgatan försvinner om man inte gör något åt Hälsovägen och den tunga trafiken. 

Bland partiernas trafikförslag inför valet finns en hel del godbitar. Det finns trots allt en ganska bred samsyn om att skapa fler bilfria miljöer i centrum och fler bilfria torg. Partier på båda sidor blockgränsen vill det, men i olika hastigheter och i olika grad. Här finns plats för kompromisser. 

Men för allianspartierna är Landborgsgaraget en förutsättning. Medan de rödgröna menar att det redan nu finns outnyttjade p-platser i bland annat garage i centrum. Verkligt oroande med Landborgsgaraget är – förutom vad som eventuellt kan hända med den geologiska grunden – den osäkra parlamentariska grund det vilar på. Ställningen i fullmäktige är 36 ledamöter för och 29 emot. 

Stora projekt i Helsingborg, som Knutpunkten och tågtunneln, har grundats i en bredare samsyn där både M och S har stått bakom. Allianspartierna och Sverigedemokraterna är nu för, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och en avhoppad L-ledamot vill pausa och ompröva Landborgsgaraget. 

Någon folkomröstning blev det inte. Det är förvånande om inte frågan om Landborsgaraget drivs hårdare i valrörelsen. 

Ingrid Runsten

. 

När 500 blev ett nyckeltal

Omorganisationer på arbetsplatser och inom verksamheter har blivit vardagsmat. Men de strukturer som i grunden styr och fördelar resurser till den offentliga verksamheten har varit svårare att rucka på.
Sedan den stora kommunsammanslagningen i början av 1970-talet har vi i det här landet inte haft någon större genomgripande förändring av samhällets grundläggande organisation. Bortsett från kommunaliseringen av skolan.

Men flera försök att förändra mera har gjorts.
Senare års regeringar har föreslagit att regioner och landsting bör slås samman till ett fåtal storregioner. Utan resultat. De 21 landstingen/regionerna värnar om sina gränser, och sitt självstyre.

Allt medan exemplevis den medicinska utvecklingen pinnar på och lever sitt liv. Och snart kan organisationsmotståndet visa sig blir omsprunget när nya strukturer uppstår gradvis och under andra beteckningar.
Så tänker jag när jag ser SVT:s intressanta dokumentär ”Den stora sjukhusstriden”.

Den handlar om en utredning som visar på behovet av att koncentrera den högspecialiserade kirurgin till ett fåtal stora sjukhus.

I dag finns redan i Sverige något som heter rikssjukvård. Ett antal mycket speciella kirurgiska ingrepp har förlagts till ett fåtal sjukhus i landet. Det handlar till exempel om hjärt-, lung- och levertransplantationer, ögononkologi och hjärtkirurgi på barn och ungdomar.
Dessa ingrepp utgör en mycket liten andel av det totala antalet kirurgiska ingrepp som görs här i landet varje år. Det handlar verkligen om högspecialiserad vård. Och det är ju självklart att den måste koncentreras till ett fåtal platser. Specialkompetensen finns på ett fåtal händer.

Men när den förra regeringen på våren 2014 tillsatte en utredning om den högspecialiserade vårdens framtid låg i luften ett behov av en ökad centralisering av allt fler typer av kirurgiska ingrepp.
Politiker och sjukvårdsadministratörer är alltid på jakt efter rationaliseringar och ökad effektivitet.

Men patienten är ju ändå den viktigaste spelaren, också för politiker och administratörer.

När den ansvarige utredaren, epidemiologen Måns Rosén, kunde leverera en siffra (500) på hur många personer som årligen dör på grund av ovana operatörer, var det för de flesta ansvariga politiker väldigt lätt att ta till sig den uppgiften.

Det är ju också en hög siffra. 500 personer dör på grund av att de opereras av ovana kirurger, påstods det.

Det är inte så konstigt att politikerna tog det till sig.

Samtidigt gavs de det gyllene argumentet för en ökad centralisering. En bättre kvalitet, en ökad överlevnad.

Under utredningens gång har det funnits personer som ifrågasatt Roséns uträkningar. Och när SVT:s redaktion Dokument inifrån, som gjort granskningen, tittar bakom siffran, så visar den sig inte vara så entydig.
Måns Rosén själv drar öronen åt sig och erkänner att 500 är missvisande. Kanske hamnar man på drygt 300, ja, nu är det plötsligt svårt att vara så exakt.

I just den här delen av utredningen har man nämligen byggt sina beräkningar på en mängd kirurgiska ingrepp som inte alls kan platsa under begreppet högspecialiserad kirurgi.

Rosén överger dock inte grundteorin, den om att ”träning ger färdighet”, som för övrigt också är namnet på utredningen.

Det kan väl alla skriva under på, att träning ger färdighet.

Men det är minst sagt oroväckande att en siffra, i det här fallet 500, fick en sådan oerhörd genomslagskraft att alla riksdagspartier utan vidare diskussion ställde sig bakom det regeringsförslag som lades i riksdagen i fjol.

Särskilt som den verkar bygga på sjukhusstatistik och inte operatörsstatistik. I Roséns utredning står nämligen följande att läsa: ”I Sverige finns för närvarande ingen samlad registrering av enskilda kirurgers operationsvolym eller deras resultat. Enstaka kvalitetsregister rapporterar dock den enskilda kirurgens volym och resultat. Vi föreslår att det i patientadministrativa system eller i kvalitetsregister införs en uppgift över hur många operationer eller åtgärder av en viss typ varje kirurg utfört.”

Det kan finnas skickliga operatörer på både stora och mindre sjukhus, liksom mindre skickliga på båda ställena.

I juli i år träder den nya lagen i kraft, den som tar de första avgörande stegen att förändra organiserandet av kirurgin på de svenska sjukhusen.

I utredningen lyfter man till utredningens försvar fram behovet av att se hela vårdkedjan, att beakta hur en sådan här förändring påverkar akutsjukvården med mera. Viktiga invändningar som man får hoppas att ansvariga politiker nu verkligen tar i beaktande. ”Det är inte bara viktigt vad som händer i operationssalen utan även diagnostik, selektion av patienter för operation och förberedelserna innan och behandlingen efter operation har betydelse för slutresultatet. Hela vårdkedjan måste fungera för att resultaten ska bli bra.”, står det att läsa i utredningen.

Så rätt så.

I tv-dokumentären framträder till exempel läkare på ett sjukhus i landsorten, Västervik, som kan visa att deras sjukhus har goda operationsresultat. Ändå förlorar de det ena kirurgingreppet efter det andra. Kompetens går till spillo, den viktiga kunskapsöverföringen riskeras.

Den svenska sjukvården behöver omorganiseras. Men som sagt, då måste ändå hela vårdkedjan vara med på tåget. Det funkar inte att börja med att enbart centralisera kirurgin. Allt måste hänga ihop – från primärvård till högspecialiserad vård. Börja man förändra i en del, påverkas en annan.

Det är klart att jag som patient vill bli opererad av den bästa kirurgen.
Men en god vård består av så mycket mer.

Helhetsansvaret har politikerna.
Och de måste lyssna på läkare och annan vårdpersonal, det räcker inte med utredningsexperter.

Lotta Hördin