Dags att skrota bypolitiken

Jag gissar att jag sammanlagt skrivit spaltkilometer om infrastrukturfrågor över Sundet under mina nästan 40 år som journalist på Helsingborgs Dagblad.
Och även om det ännu inte finns en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör så har det tagits andra viktiga kliv framåt för att binda samman Danmark och Sverige. År 2000 stod Öresundsbron klar. Den knöt Köpenhamn och Malmö samman, men den gynnade förstås hela Skåne och Själland, och mer därtill.

Men det behövs fler fasta förbindelser.
Frågan är bara var.

Tyvärr bedrivs de här frågorna som rena bypolitiken.
Helsingborg vill ha en HH-förbindelse. Malmö och staden Köpenhamn vill ha en metro mellan städerna. I Landskrona lobbar politikerna för Europaspåret, en fast förbindelse mellan just Landskrona och centrala Köpenhamn.
Och i Danmark har politikerna fullt upp med att ro det redan kraftigt försenade Fehmarn bält-projektet i land. Samtidigt som jylländarna trycker på för en fast förbindelse mellan Jylland och Själland.

För att kunna fatta beslut om infrastruktur krävs att ansvariga politiker förmår att höja blicken utöver den egna kommunen, och rentav det egna landet. Det är stora och kostsamma projekt när broar och tunnlar ska byggas. Förutom pengar kräver det en långsiktighet och ett gott hum om vad framtidens teknik bär i sitt sköte. Samt hur politiska mål om till exempel minskade utsläpp ska kunna realiseras. Klimatfrågorna måste gå hand i hand med infrastrukturfrågorna.

Men tyvärr syns alltför lite om detta i debatten och i det politiska arbetet.

EU:s järnvägskoordinator, den irländske EU-politikern Pat Cox, besökte nyligen Malmö och konferensen Fehmarn Belt Days. Hans uppmaning till politikerna i Öresundsregionen bör alla inblandade lyssna på: ”Regionen måste bestämma sig vilket av projekten som är starkast på båda sidor av Sundet.”

Cox har givetvis helt rätt.

Det här är en fråga som skadas av bypolitik. Den måste upp på ett högre plan.

I dagens Helsingborgs Dagblad skriver trafikkonsulten Mats Améen att ännu en ny järnvägsförbindelse mellan Malmö och Köpenhamn kan behövas. Och att en sådan inte bara skulle gynna de båda städerna utan påverka infrastrukturen i hela regionen och i flera länder.

Det är naturligtvis det synsättet som måste genomsyra infrastrukturfrågorna.
De är för stora för att bedrivas utifrån så snäva perspektiv som enbart två städers omedelbara behov utgör.

Lyssna på Pat Cox. Han kanske rentav skulle kunna fungera som en enande och pådrivande kraft i diskussionerna om en gemensam framtida utbyggnad av infrastrukturen i Öresundsregionen.

Lotta Hördin

Ta fast Öresunds torsktjuvar. Skydda Sundet. 

Från Kullaberg ser jag Sundet vidga sig mot Kattegatt. I Arild köper jag småskaligt fångad fisk i hamnen. Medan solen går ner badar jag bastu på Pålsjöbaden i Helsingborg och doppar mig i det klara och kalla vattnet. 

Öresund är nordvästskånskt hemmavatten och allt som händer här rör oss alla. Därför tycker jag det är fint med uppgrävda gator i Helsingborg när syftet är att byta gamla avloppsrör för att undvika att det bräddas efter kraftiga regn (när orenat avloppsvatten rinner rakt ut i Sundet tillsammans med regnvatten). 

Och jag förundras över mängden plastpåsar som syns längs stränderna innan vårens strandstädare har plockat bort dem. Plast som också hamnar i Öresunds fiskar och fåglar.

Jag vill ropa heja på till Socialistisk Folkeparti i Danmark som vill ha ett trålförbud som gäller hela Öresund, även den så kallade Kilen. (i höjd med Lerberget och norrut) där det är tillåtet att tråla större delen av året. Det är dock inte tillåtet under februari och mars när torsken leker. Men extra frestande för torskpirater eftersom det då finns gott om torsk där. 

Sedan 1932 är det på grund av fartygstrafiken förbjudet att tråla i större delen av Öresund. Det har starkt bidragit till att det fortfarande finns ganska gott om torsk i Sundet. SF:s argument är att ett utvidgat förbud kommer att underlätta kontrollen av den illegala trålningen – det tjuvfiske som trots många år av debatt och även en och annan rättegång fortfarande bedrivs av främst danska trålare, inte sällan med Gilleleje som hemmahamn. 

Nyligen lyckades danska Greenpeace filma en båt som trålade på förbjudet vatten och som kapade trålen. Det är inte en engångshändelse, Greenpeace har registrerat misstänkt tjuvfiske vid sex tillfällen. 

Dessutom slog Öresundsakvariet i Helsingör i somras larm om att det illegala trålandet åter igen ökat i Öresund – och inte bara i skydd av nattens mörker. 

Debatten fortsätter nu i Danmark och inte oväntat är Danmarks fiskeförening emot förslaget om totalt trålförbud i Öresund. 

Bottentrålningen förstör bottnar som är barnkammare för många arter och det gör också den danska sandsugningen. 

Lotstvång, stopp för sandsug, för tjuvtrålare och för orenat avloppsvatten – allt detta är angeläget för att Öresund ska få vara lika välmående som det ser ut en solig dag. Och få vara en tillgång för alla oss som bor här och för besökare.  

Att skärpa miljöskyddet för Sundet – gärna i form av ett marint reservat som kommuner på båda sidor av Sundet förespråkar  – är en gemensam angelägenhet för Sverige och Danmark. När det gäller att skärpa fiskekontrollen och förbjuda sandsugning kan den svenska regeringen gott uppmuntra sina danska ministerkollegor. 

Ingrid Runsten

Varning för dansk gruppkram 

På promenaden längs vattnet tittar jag som vanligt ut mot grannlandet, några kilometer bort. Trevliga, fina och allt konstigare Danmark.

Och undrar som rumpnissarna i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter: ”Vaffor gör di på detta viset?”

Den danska S-ledaren Mette Frederiksen vill skicka asylsökande som knackar på i Danmark till ett danskdrivet läger i något nordafrikanskt land där deras asylskäl ska utredas. Ingen ska kunna söka asyl vid danska gränsen.

De som uppfyller kraven för att få asyl ska sedan skickas vidare till ett av FN:s flyktingläger.
Därifrån kan det sedan hända att några släpps in i lyckolandet Danmark.
Dansk Folkepartis företrädare nickar förnöjt och vill omfamna sina nya S-vänner i en ”gruppkram”.
Svenska S-politiker skakar förundrade på sina huvuden. Och undrar väl:
Hur kunde det bli så här?
Jo, släpp in ett populistiskt och nationalistiskt parti i värmen. Titta ängsligt på deras opinionsframgångar och försök hänga på. Snåla inte, släng i lite mer. Och sedan är soppan klar. Populisterna har vunnit – och den segern har de fått sig serverad.
Här finns något att tänka på för svenska kommun-, region- och riksdagspolitiker inför höstens val. Blir det danska S-förslaget också vårt under nästa mandatperiod?
Och sakfrågan då: Fler länder behöver ta ansvar i flyktingmottagandet. EU måste få ordning på sin flyktingpolitik. Och kvotsystemet behöver byggas ut. Men rätten att söka asyl och få sina asylskäl prövade är trots allt en mänsklig rättighet.
Ingrid Runsten