Missa inte. Angelägen teater på Dalhem  

 

Den som ännu inte sett East Side Stories i Dalhemsskolans idrottshall i Helsingborg borde skynda sig. Det är bara några föreställningar kvar. Och det är verkligen något att se. 

För musiken och för texten och för humorn. Och för det fina samspelet mellan amatörer och proffs från Stadsteatern. Föreställningen är resultatet av ett samarbete mellan invandrarföreningarnas samorganisation Inva-Sam, studieförbundens nätverk Tillsammans och Helsingborgs Stadsteater.

Det är teater som är en fin upplevelse på plats, men som också väcker känslor och tankar att ta med sig därifrån. 

Föreställningen tar upp flera olika aspekter av livet i Helsingborgs östra bostadsområden och av livet i allmänhet. Den handlar både om brist på trygghet och om den trygghet som finns där, i gemenskapen. 

Tryggheten i Helsingborgs olika stadsdelar kommer att debatteras flitigt fram till valet och på många olika sätt. Hade jag inte sett teater på Dalhem på tisdagskvällen hade jag kunnat gå till Elinebergsskolan och hört statsminister Stefan Löfven (S) och finansminister Magdalena Andersson (S) svara på frågor på ett öppet möte – bland annat om integration.  

Eller också hade jag kanske lyssnat när kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson (M) diskuterade den otrygghet som människor upplever på bland annat Söder i Helsingborg med Helsingborgs Dagblads chefredaktör Jonas Kanje och Hanna Sahlin Lilja, doktorand i sociologi vid Lunds universitet.  

Alla dessa debatter och diskussioner på olika nivåer behövs. Med ingångar från forskare och från politiker. Det är öppna möten. Ändå är det ofta svårt att nå dem som bor i ett visst område, om det är Söder eller Dalhem eller något annat. Och speciellt att nå de unga. Men de får höras i East Side Stories. 

Enligt en undersökning från Novus tycker 48 procent av de unga (18–29 år) att det vore bra om experter, inte regeringen, fattar beslut om vad som är bäst för landet. De förstår alltså inte riktigt meningen med demokrati. Och ytterst få går med i ett parti. 

Sakta börjar insikten sprida sig att demokratin inte kan tas för given. När allt fler blir likgiltiga kan antidemokrater flytta fram sina positioner. Ett sätt är att undervisa om demokrati, det behövs. Ett annat sätt, som också behövs, är att väcka engagemang, I en förening, i bostadsområdet, genom teater. Och att förstå också med känslorna vad demokrati betyder. Lokalt och i ett större perspektiv. 

Ingrid Runsten

Jobbproblemen försvinner inte bara för att AF läggs ner. 

Ta en utskälld myndighet som Arbetsförmedlingen – i botten när människors förtroende för myndigheterna mäts – och gör det till en valfråga att lägga ner den. Ett säkert framgångsrecept? 

Men väljarna borde ställa en lång rad följdfrågor till alliansen. De problem som finns på svensk arbetsmarknad lär inte försvinna bara för att Arbetsförmedlingen gör det. 

Arbetsförmedlingen är aktuell på flera sätt denna veckan. I en debattartikel i DN (4/4) förklarade ledarna för de fyra allianspartierna att en alliansregering kommer att ”lägga ner Arbetsförmedlingen i dess nuvarande form.” Något de faktiskt föreslog redan för något år sedan. 

Artikeln börjar med en problembeskrivning: Samtidigt som många arbetsgivare, både privata företag och offentlig sektor, har stora problem med att rekrytera så står en grupp arbetslösa långt från arbetsmarknaden. Och det är stora skillnader i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda. 

Alliansen hävdar att matchningen mellan arbetssökande och lediga jobb blir bättre om den läggs ut på privata aktörer, som får betalt efter hur hur väl de lyckas få sina arbetssökande i arbete. Samtidigt ska en ny och mindre statlig myndighet ersätta Arbetsförmedlingen. 

Det är en förenklad lösning på ett komplicerat problem. 

Alla håller med om att matchningen måste bli bättre. Också de som jobbar på Arbetsförmedlingen, åtminstone i Örnsköldsvik som var första nerslaget i SVT:s dokumentärserie ”Sveriges bästa arbetsförmedling”. 

Där fick man träffa ganska ledsna arbetssökande och ganska ledsna arbetsförmedlare. Men det var också människor med ambitioner och förhoppningar, på båda sidor om skrivbordet.  

Så att Arbetsförmedlingen behöver förändras kan vi nog vara överens om. Men det förändrar inte obalansen på den svenska arbetsmarknaden. Även en aldrig så energisk fristående aktör stöter på problem när de arbetssökandes kvalifikationer och arbetsmarknadens krav inte går ihop. 

Alliansen måste, för att vara trovärdig, konkretisera sitt förslag. Hur stor kontrollapparat krävs för att kontrollera alla dessa privata aktörer? Det handlar om hur skattemedel används, men också om hur de arbetssökande bemöts. Var finns de ”enkla jobb” som ska ge nyanlända och personer utan gymnasiekompetens en chans?

Många frågor, förhoppningsvis har den pågående statliga Arbetsmarknadsutredningen några svar när den är klar i januari 2019. Sedan vore det läge att diskutera brett och blocköverskridande. 

Men alliansen vill inte vänta. Och Sverigedemokraterna har redan tidigare uttalat sitt stöd för att lägga ner Arbetsförmedlingen. Det kanske drar röster från alla som inte gillar AF, men hur seriöst är det egentligen? 

Ingrid Runsten