De bästa behövs där utmaningarna är som störst

De bästa behövs där utmaningarna är som störst

Vi sätter stort hopp till och har stora förväntningar på skolan. Den är en av de allra allra viktigaste grundpelarna i en demokratisk välfärdsstat som Sverige.
I skolan ska barnen få de viktiga kunskaper de behöver i en rad olika ämnen, de ska lära sig lyssna och tala, erövra ett kritiskt tänkande, de ska lära sig samarbeta, respektera varandra och så småningom ta steget ut i vuxen- och arbetslivet. Rustade för alla de utmaningar som väntar. Redo att axla det ansvar som följer med ett medborgarskap i ett demokratiskt land.

När Sverige under efterkrigstiden tog sina största steg mot att bli ett modernt välfärdsland med allt vad det innebär var skolan kanske den allra viktigaste spelaren. Nu fanns möjlighet för stora grupper att gratis utbilda sig och där med öppnade sig nya världar för många unga människor.
Även många av dem som inte kom från studievana hem gick nu vidare till universitet och högskolor.

En elevs chanser i skolan ska inte heller vara avhängiga av huruvida föräldrarna har en högre utbildning eller inte. I de fall där elever inte kan förväntas få hjälp hemifrån med sina studier ska skolan kompensera, och se till att stå för stödet i stället.

Men i flera år nu har det då och då kommit varningssignaler om att skolan inte längre förmår att ta sitt kompensatoriska ansvar.

I ett reportage i Helsingborgs Dagblad beskrivs hur bristen på utbildade lärare framför allt drabbar skolor i fattiga och utsatta områden. Alltså där behöriga utbildade lärare behövs som bäst!

Liksom många andra välfärdsområden råder det brist på personal. Det har under senare år varit svårt att locka studenter till lärarutbildningarna. Och det är på sina håll svårt för skolor att behålla sina lärare. För den som arbetar i ett bristyrke som lärarens har det öppnat sig en marknad där man genom att flytta från en kommun till en annan snabbt kan få en rejäl löneförhöjning.

Liksom i sjukvården mår skolan bäst av kontinuitet. Det är viktigt att lärare vill stanna på en skola, åtminstone kan följa elever genom ett stadium.

Under 60- och 70-talen, i viss mån 80-talet, var det för många lärare lockande att arbeta på skolor där utmaningarna av olika skäl var stora. Skickliga pedagoger drogs till skolor i fattiga och utsatta områden (sådana fanns då också) och såg det som att de gjorde en viktig insats genom att ge just barnen där det bästa de kunde ge dem – en bra skolgång. De såg hur viktig skolan för sammanhållningen i ett land.

Idag vänder lärarna ”problemskolorna” ryggen. Samhällsbygget i sig verkar inte längre så intressant. Och det gäller inte bara inom skolans värld. Vi tycks mest vilja vara med de som är precis som vi själva.

Så klyvs ett samhälle.

Och det gagnar ingen, varken rik eller fattig.

Det är självklart att lärare, precis som annan välfärdspersonal, ska ha anständiga löner. De är värda en bra arbetsmiljö och rimliga arbetsvillkor.

Under 1990-talet skars det kraftigt i de elevvårdande insatserna i skolan. Resultatet av detta ser vi nu. Lärare blev inte bara pedagoger. De fick också axla mycket av det som kuratorer och skolsköterskor tidigare tog hand om. Ovanpå allt detta fick lärarna på vissa områden ta över vaktmästarnas arbetsuppgifter, samtidigt som deras administrativa börda ökade.

Det hela blev en ekvation som inte gick ihop.

Nu krävs stora insatser om skutan ska komma på rätt köl igen. Men inte bara politiska beslut och insatser från rektorer, utan också en insikt hos de skickliga pedagogerna att de kan göra en stor insats på just skolor i utsatta områden. Där om någonstans kan de göra skillnad. Om de får tillräckligt med uppbackning och uppskattning av alla oss andra.

Lotta Hördin

Politisk walkover

När kommunstyrelsen i Höganäs nyligen skulle ta beslut om ersättningspaviljoner på Bruksskolan valde Miljöpartiets representant, Göran Lock, att inte delta i beslutet. Enligt honom själv hade han att välja mellan pest och kolera. Så kan man tolka hans uttalande i HD.

Miljöpartiet i Höganäs efterlyser långsiktiga utbyggnadsplaner för kommunens skolor. På Bruksskolan finns sedan en tid paviljonger som blivit utdömda. Nu har kommunstyrelsen beslutat att dessa ska ersättas med andra paviljonger.

Göran Lock inser att frågan delvis är akut. Det måste finnas funktionella lokaler till eleverna. Men samtidigt menar Lock att genom att ge bifall till en akut lösning så får inte partiet fram sin kritik mot vad det anser vara en bristande framförhållning vad gäller kommunens skollokaler.

Så därför avstod Göran Lock från att delta i beslutet.

Nu säger kommunstyrelsens ordförande Peter Schölander i ett debattinlägg i HD att det visst finns en skolplan. Och han inte förstår att ett parti i opposition avstår från att vara med och påverka.

Schölander har en poäng i det sistnämnda.

Att inte delta är att ge upp. Det får inte ett politiskt parti som fått väljarnas förtroende göra.

Politiker måste ta ansvar.

Så naturligtvis hade Göran Lock kunnat säga ja till ersättningspaviljoner men ändå fortsätta kritisera kommunens skolplanering.

Men genom att lämna walkover försvagar han partiets ställning.

Göran Lock menar att ett litet parti som Miljöpartiet saknar både tid och kompetens att skaffa sig ett eget beslutsunderlag. Det är möjligt att det är så. Alliansen och Socialdemokraterna har tillgång till politiska sekreterare. Om ett litet parti som Miljöpartiet anser att det är missgynnat i det avseendet är det en viktig fråga att driva.

Men att avstå från att delta i beslut är inte den rätta vägen att gå.

Det tilltaget har bara försämrat Miljöpartiets förhandlingsposition.

Lotta Hördin