Missa inte. Angelägen teater på Dalhem  

 

Den som ännu inte sett East Side Stories i Dalhemsskolans idrottshall i Helsingborg borde skynda sig. Det är bara några föreställningar kvar. Och det är verkligen något att se. 

För musiken och för texten och för humorn. Och för det fina samspelet mellan amatörer och proffs från Stadsteatern. Föreställningen är resultatet av ett samarbete mellan invandrarföreningarnas samorganisation Inva-Sam, studieförbundens nätverk Tillsammans och Helsingborgs Stadsteater.

Det är teater som är en fin upplevelse på plats, men som också väcker känslor och tankar att ta med sig därifrån. 

Föreställningen tar upp flera olika aspekter av livet i Helsingborgs östra bostadsområden och av livet i allmänhet. Den handlar både om brist på trygghet och om den trygghet som finns där, i gemenskapen. 

Tryggheten i Helsingborgs olika stadsdelar kommer att debatteras flitigt fram till valet och på många olika sätt. Hade jag inte sett teater på Dalhem på tisdagskvällen hade jag kunnat gå till Elinebergsskolan och hört statsminister Stefan Löfven (S) och finansminister Magdalena Andersson (S) svara på frågor på ett öppet möte – bland annat om integration.  

Eller också hade jag kanske lyssnat när kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson (M) diskuterade den otrygghet som människor upplever på bland annat Söder i Helsingborg med Helsingborgs Dagblads chefredaktör Jonas Kanje och Hanna Sahlin Lilja, doktorand i sociologi vid Lunds universitet.  

Alla dessa debatter och diskussioner på olika nivåer behövs. Med ingångar från forskare och från politiker. Det är öppna möten. Ändå är det ofta svårt att nå dem som bor i ett visst område, om det är Söder eller Dalhem eller något annat. Och speciellt att nå de unga. Men de får höras i East Side Stories. 

Enligt en undersökning från Novus tycker 48 procent av de unga (18–29 år) att det vore bra om experter, inte regeringen, fattar beslut om vad som är bäst för landet. De förstår alltså inte riktigt meningen med demokrati. Och ytterst få går med i ett parti. 

Sakta börjar insikten sprida sig att demokratin inte kan tas för given. När allt fler blir likgiltiga kan antidemokrater flytta fram sina positioner. Ett sätt är att undervisa om demokrati, det behövs. Ett annat sätt, som också behövs, är att väcka engagemang, I en förening, i bostadsområdet, genom teater. Och att förstå också med känslorna vad demokrati betyder. Lokalt och i ett större perspektiv. 

Ingrid Runsten

Håll nere höghusen längs Sundet.

Det närmar sig avgörande när det gäller Gröningen i Helsingborg. Kommunen verkar låst vid att det ska byggas ett hotell där. Frågan är om det blir 7 eller 14 våningar.

Hotellplanen på Gröningen är ett av exemplen i Henrik Ranbys artikel med rubriken ”Alla vill till himlen” på Helsingborgs Dagblads kultursidor. Ranby, som var stadsantikvarie i Höganäs under åren 2001-2014, skriver om den pågående stadskampen i att bygga höga hus:

”För politiker och kommunchefer står de för modernitet, investeringsvilja, tillväxt, befolkningsökning, företagarvänlighet – ett slags kvitto på att deras epok bokstavligen når högre än alla andras.”

Henrik Ranby frågar sig hur länge höghuset egentligen kan fungera som modernitetssymbol?

Om detta kan man tycka olika, man kan ju till exempel anse att höga fyrkantiga hus är jättesnyggt. Och att det kan vara trevligt att ta en hiss upp till en bar med Sundsutsikt. Man kan också tycka att det är fint med enstaka höga hus.

Men städerna längs Sundskusten växer nu rekordsnabbt och kommuninvånare som protesterar kallas ofta ”bakåtsträvare.”

Den som vill få perspektiv på stadsutveckling bör också titta bakåt. På1960-talet till exempel. Hur 1960-talets snabbt ökande bilism skövlade stadsmiljöer blev tydligt när William Persson nyligen höll föredrag på Stadsbiblioteket om Helsingborg då och nu. Hans böcker visar gamla och nya bilder från samma plats. På 60-talet blev torgen parkeringsplatser, gator blev genomfartsleder och vackra gamla byggnader ersattes av fyrkantiga lådor. Så fult tänker vi idag, hur kunde de?

William Persson dröjer också vid Magnus Stenbocksstatyn på Stortorget i Helsingborg. Den är en del av stan, bra att ha för studenterna att springa runt och fira examen. När 1800-tal blev 1900-tal ville en växande stad gärna ha en egen ryttarstaty – en symbol för modernitet och tillväxt.

Nu är det istället höga hus längs vattnet som signalerar tillväxt. Det som kallas ”internationella riktmärken” ska ligga där på rad. Helsingborg vill inte vara sämre än Malmö. Ängelholm, Landskrona och Höganäs vill inte vara sämre än Helsingborg.

Men för många välpolerade fasader signalerar istället en ny sorts utarmning. De skymmer den vattenkontakt som skulle framhållas. Och inkräktar på gratis oaser – som Gröningen.

För att undvika det måste vi tänka efter här och nu. Därför är Henrik Ranbys artikel viktig. Och därför har Socialdemokraterna i Helsingborg rätt när de vill att Helsingborg ska ha en policy för arkitektur och konst i offentlig miljö.

”Jag är trött på att man bygger i samma struktur överallt. Kvadratiskt och fyrkantigt”, säger Maria Ward (S) till Helsingborgs Dagblad och efterlyser en diskussion om arkitektur i ett tidigare skede i planarbetet.

Annars står vi snart där och har tappat perspektivet. Tittar yrvaket uppåt och undrar hur det här egentligen gick till.

Ingrid Runsten

Fördomsfullt om orkesterns publik

IMG_2801

”Teater och symfoniorkester har en publik som i högre grad kan betala för sig.”

Så uttryckte sig Moderaternas ordförande i Helsingborg, Anna Jähnke i HD i veckan. Hon fällde orden när hon kommenterade Centerpartiets lokala valplattform som bland annat rymmer ett förslag om att minska anslagen till Konserthuset och Dunkers. ”Institutionerna sväljer mycket pengar och vi är beredda att ifrågasätta det” sa Centerns gruppledare i Helsingborg, Jonny Cato Hansson till HD.

Anna Jähnke är inne på samma linje Centern.

”Vi moderater vill att institutionerna i högre grad ska vara självfinansierande”, framhöll Anna Jähnke.

Men hon passade alltså också på att dra hela orkesterpubliken över en kam. De som går på teatern och lyssnar på symfonikorkestern har råd att betala mer, enligt Jähnke.

Det är en fördomsfull hållning.

För vad vet Anna Jähnke om publikens ekonomiska tillgångar?

Vad vet hon om musikälskarnas ekonomiska prioriteringar?

Dessutom är hennes sätt att se på saken väldigt cementerande; konserthus och teater har en sorts publik och är inte intresserade av någon annan.

Den slutsatsen skulle man kunna dra av Jähnkes sätt att resonera.

Men det är väl ändå så att kommunen och orkestern vill locka till sig fler besökare? Vill nå ut till nya publikgrupper? Vill nå fler unga?
Från orkesterns sida har man under innevarande säsong tagit en del grepp för att just locka ny publik till konserterna.

Lägre anslag gör det däremot inte lättare att locka fler besökare.
Tvärtom.
Miljöpartiets kommunalråd, Annika Román, tillika lokal regeringskollega med båda C och M, kritiserar med all rätt partiets förslag.

På söndag ger symfoniorkestern sin första konsert efter USA-turnén. Den populäre tidigare chefsdirigenten Andrew Manze dirigerar.
Det är som bäddat för en fin musikupplevelse.

Centern och Moderaterna borde visa mer stolthet över att Helsingborg har en orkester i världsklass. Det gör man inte genom att göra det dyrare att gå på konsert.

Lotta Hördin

Inte vilken fritidsgård som helst

När jag var barn gick vi på biblioteket på lördagarna, efter att pappa slutat jobba. Så började jag sträckläsa böcker och upplevde att världen vidgade sig. Så småningom gick jag själv till filialen och letade efter Enid Blytons böcker som alltid var utlånade och vissa inte tyckte var fina nog för biblioteken överhuvudtaget.

Som tonåringar försökte jag och kompisen föra djupsinniga diskussioner om Kafkas Processen över ändlöst långa fikor med bara en enda billig kopp te på Stadsbiblioteket. Eller också pratade vi politik – i varje fall hängde vi där i grupp även om jag inte tror att vi var speciellt högljudda.

Biblioteken har alltid varit både böcker och mötesplats. Platser för högläsning, debatter, språkfik. I bästa fall mötesplatser mellan människor som annars inte skulle ha mötts. Men med böckerna i centrum

I Johan Malmbergs intervju i Helsingborgs Dagblad med Max Granström, tillförordnad kulturdirektör i Helsingborg,  säger han bland annat:

”Huvudsaken är att vi diskuterar vad ett bibliotek ska vara. Om det ska handla om prefixet ”biblio”, litteratur och i förlängningen bildning, eller om det lika gärna kan vara ett sociotek, en ren mötesplats.

Den diskussionen är superaktuell. I en ledare i Dagens Nyheter skriver Per Svensson om bibliotekens identitetsproblem och undrar vem som ska göra bibliotekens jobb om biblioteken ska sköta så mycket annat. Han skriver:

”Biblioteket är en plats där varje människa kan bli något annat och någon annan än det och den hon trott sig vara tvungen att förbli.”

Biblioteken är ställen där man gratis kan låna böcker. Där litteratur och kunskap blir tillgängligt oavsett ekonomiska resurser. De ska sprida läslust och bildning. De ska finnas ute i bostadsområdena så att ungar kan hitta dit utan vuxenhjälp och äldre kan ta sig dit utan större problem. Deras uppdrag har med tillgänglighet och demokrati att göra. Och det har inte blivit mindre angeläget med tiden – snarare mer när polariseringen i samhället ökar.

Men det är ställen där man ska uppföra sig hyfsat.

Biblioteken är mötesplatser, men inte vilka mötesplatser som helst. När de mister de sin unika roll, blir som vilken fritidsgård eller träffpunkt som helst,  kan de också lättare sparas bort och läggas ner.

Ingrid Runsten