Det är nu demokratin ska försvaras. 

Rösta är för de flesta svenskar en självklarhet. Men det räcker inte – vi måste bli bättre på att vara demokrater. På att föra samtal. Och att säga ifrån. 

”Handbok för demokrater. Hur gör en enskild människa för att skydda demokratin?”. Det är titeln på en nyutkommen antologi (redaktörer Elisabeth Åsbrink, Sverker Sörlin och Ola Larsmo) och resultatet av ett möte i Hédi Frieds vardagsrum. Hon, som överlevde Förintelsen, hör nu ord och ser handlingar som hon aldrig trodde att hon skulle behöva uppleva i Sverige. 

Det är en bok som rymmer olika åsikter – och man behöver inte hålla med om allt. Som det ska vara i en demokrati,

I den senaste Som-undersökningen från Göteborgs universitet är 76 procent mycket eller ganska nöjda med demokratin i Sverige. Det låter ju betryggande. Men när allt färre engagerar sig aktivt och när färre möter ”de andra” finns det ändå anledning till oro. 

Tänker jag, läser boken och lyssnar på samtal omkring mig som man kan göra varma dagar när många är ute. Jag hör kvinnan på stranden som säger att: ”Där kommer en sådan till”, när en kvinna med slöja går förbi. 

Och mannen som fikar och säger till sitt sällskap.: ”De är likadana alla, partiledarna, bara lovar och håller inget. Det är inte lönt att rösta.”

Och jag säger inget. Tänk om jag sagt, ”ursäkta, men hon med slöjan kan vara precis lika svensk som du.” Eller: ”Ja, men nu är det faktiskt så att svenska politiker är rätt bra på att hålla sina valöften.”

När jag läser Maj-Gull Axelssons råd i ”Handbok för demokrater”, tänker jag att kanske nästa gång. Hon skriver: ”Det är alltid bättre att välja det korta obehaget före det långa. Det korta obehaget innebär att det alltid är bättre att argumentera för demokrati och andra människors lika värde innan de auktoritära krafterna har gripit makten. Därför är det nödvändigt att vara lite obehaglig även om det innebär att man förstör stämningen på det möte, den middag eller fest som man deltar i.”

Så kanske nästa gång. 

Ett annat råd från boken är att gå med i ett parti eller en förening. Gör något tillsammans med andra. Som projekt Fristaden som jag läser om i Helsingborgs Dagblad. Strax före valet ska deltagarna åka runt i fem områden där valdeltagandet är under 70 procent för att ”skapa forum för ett demokratiskt samtal.” 

Boken handlar också om orden, språket, vad som händer när man pekar ut de andra. Som Sverigedemokraterna gör i en okunnig och obehaglig kommunal motion.

De vill att Helsingborgs stad ska inrätta ett kommunalt ”återvändarcenter.” Samt kolla upp vilka utrikesfödda helsingborgare i arbetsför ålder som nolltaxerat de senaste fem åren och skriva brev till dem med erbjudande om pengar för att lämna landet. 

Förutom att det vore olagligt – det ingår inte kommunens uppdrag eller kompetens och det skulle kräva en speciell registrering – säger motionen det mesta om SD:s människosyn, om uppdelning och utskiljande i ”vi och de andra”. Samt om uppenbar okunskap hos deras politiker. 

Inget att bry sig om eller tala om? Jo, faktiskt. SD når 20 procent i vissa nationella opinionsundersökningar. De hoppas på 25 procent i skånska regionvalet och ännu mer i en och annan skånsk småkommun. 

Så behöver det inte bli. 

Ingrid Runsten

Några doser politisk optimism. 

Allting är inte så nattsvart som det ibland låter från de största partierna i den svenska politiken. Socialdemokraterna och Moderaterna varken behöver eller borde tävla med Sverigedemokraterna i att måla landets tillstånd i mörka färger. SOM-institutets nya undersökning ger en något ljusare bild. Den visar också att svenska väljare är trötta på blockpolitiken. 

Fler än tidigare år ser positivt på landets ekonomi och förtroendet för polisen har ökat något. För sjukvården är det fortsatt högt. Det vi främst oroar oss för är miljöproblem och klimatförändringar. 

Dessutom finns ett stort förtroende för vår demokrati (76 procent) och även ett något ökat förtroende för politiker (39 procent), även om man skulle önska att det varit ännu större.  

Undersökningen visar också att många väljare vill se en blocköverskridande regering efter nästa val. Det gäller 39 procent, medan endast 13 procent tror på en alliansregering och endast tio procent på en rödgrön regering. 

Politiker bör tolka siffrorna i SOM-undersökningen som en uppmaning att vara mer visionära och idédrivna i politiken, att våga lägga in en dos framtidsoptimism. 

Men också att ta väljarnas frågor på allvar, det finns problem som behöver lösas inom områden som integration, skola och sjukvård. Och driva på i klimatpolitiken, både lokalt, nationellt och globalt. 

SOM-undersökningens resultat borde också fungera som en uppmaning att höja sig över blockpolitikens förlamning. Som Centerpartiet faktiskt gör när man nu stöder regeringens lagförslag för att fler ensamkommande unga som drabbats av långa Migrationsverkets långa handläggningstider ska få en chans till studier och arbete i Sverige. 

Som Centerledaren Annie Lööf säger till TT:

”Centerns linje har länge varit att de unga som var minderåriga när de kom, och som drabbats av Migrationsverkets långa handlägggningstider, ska ha en ny chans. Nu är det det här förslaget vi har att ta ställning till och då väljer vi att släppa igenom det.”

Lagförslaget är långt ifrån perfekt, det har fått skarp kritik av Lagrådet. Men det har också tidigare tillfällig lagstiftning på migrationsområdet fått. 

Centern visar här både att principer går före blockpolitik och att man måste kunna kompromissa. Samt att det ena inte utesluter det andra. 

Det ger i varje fall mig en känsla av politisk optimism. 

Ingrid Runsten 

Kraften finns i byn

Gabriela Pichler, regissören bakom succéfilmen ”Äta, sova, dö” har gjort det igen. Hennes senaste film, ”Amatörer”, hade premiär i fredagskväll, och den är klart sevärd.

Filmen handlar om den fiktiva västgötska kommunen Lafors som hoppas att en etablering av en tysk lågprisvarukedja ska ge välbehövliga arbetstillfällen och en allmän vitalisering.

En film med kommunen som avsändare ska övertyga det tyska företaget att välja just Lafors.
Och här gisslas genren kommunfilmer men också det nu rätt slitna uttrycket ”att sätta på kartan”.

I brist på pengar föds idén att låta skolelever skildra sitt samhälle genom mobilkameran.

Men kommunledningen vill sälja orten med hjälp av vackra naturbilder och idylliska miljöer. Precis som alla andra kommuner.

Eleverna Dana och Aida ger en annan bild och de lyfter fram människorna i byn. Det är allt annat än välregisserat men det är kraftfullt, allvarligt, sorgligt, varmt och stundtals rätt roligt.

Men deras film får nobben av de som bestämmer.

Och även om flickornas film till sist visas på Lafors gamla biograf så orkar inte publiken stanna under de fem och en halv timmar som krävs att se allt från början till slut.
Dana och Aida har inte redigerat eller regisserat.
De har fångat röster och situationer.

Kvar i salongen med dem är till sist bara den kommunala tjänsteman som fick idén om att anlita skoleleverna. Han har själv varit med om en omvälvande resa under filmarbetets gång.

Pichler tar upp många ämnen i sin film. Men det som dröjer kvar hos mig är just detta med kraften hos de människor som bor och verkar på en ort.
Och att den kraften är så osynlig för kommunpolitiker och andra i ledande ställningar.

Många orter på den svenska landsbygden har fått se arbetstillfällen försvinna och invånare flytta till storstäderna. Tomma företagslokaler och stängda skolor. Bykärnor som tidigare var blomstrande för idag en tynande tillvaro.
Samtidigt erbjuder många av de här orterna goda livsmiljöer.

Den enkla lösningen blir att hoppas på att ett enda stort och nytt företag ska bli räddningen. En ny stor verksamhet som ska ersätta den gamla stora arbetsplatsen, som flyttat någon annanstans.

Men det är ett förlegat sätt att se på saken. Sårbarheten kvarstår.

Framtiden för landsbygdskommunerna finns hos de människor som bor där, och deras inneboende krafter. Och att fler vill flytta dit, inte minst unga och barnfamiljer.
En inflyttning som ska bidra till att det går att ha kvar bra förskolor och skolor, en god vård och omsorg, liksom en fungerande infrastruktur. Och ett småföretagsklimat utöver det vanliga. Arbetstillfällen måste skapas, men i många olika företag, inte i ett enda stort.

Lotta Hördin

Hoppsan, det fattas visst något här!

Ibland blir det inte riktigt som det var tänkt. Eller också fattas något väsentligt i resonemanget.

Här är två aktuella Helsingborgsexempel:

Landborgskopplingen som tråkigt nog tappat en del av kopplingen och därmed blivit mer av vad det ju faktiskt huvudsakligen är – ett garage.

Av en artikel i Helsingborgs Dagblad framgår att det inte fungerar tekniskt att bygga en cykelramp – det blir för brant och för snävt. Den som vill ta cykeln genom Landborgen får använda rulltrappa eller hiss.

Det är inte en liten detalj. Det är en av de bärande idéerna bakom projektet som nu inte längre håller.

Det är bara att vänta och se – och hoppas – att inga fler tekniska missberäkningar gjorts.

Och så är det Centerpartiet i Helsingborg som har presenterat sitt ”närodlade” valmanifest för Helsingborg.

Närodlat kanske, men uppenbarligen inte ekologiskt odlat. För i en tid när allt fler verkligen vill äta ekologiskt vill C i Helsingborg att det inte längre ska vara ett krav att det odlas ekologiskt på stadens mark.

Helsingborgs stad är bäst i nordvästra Skåne och nästbäst i Skåne på att servera ekologiskt på förskolor, skolor och vårdboenden. Men får C bestämma ska det odlas på annat håll.

Centern – ett miljöparti som inte vill odla ekologiskt. Ett klimatparti som inte vill ha flygskatt!

Ingrid Runsten 

 

 

 

 

Långt mellan ord och verklighet

Nyss skrev HD om Kaj Gunnarsson som efter sjukhusvistelse hade föredragit en tid på en korttidsboende innan hemkomst. Men så blev det inte. Se min blogg ”När kedjan brister”.

I dagens HD läser jag en insändare som beskriver en äldre kvinnas tillvaro i Helsingborg. Kvinnan är rullstolsbunden och har cirka elva besök av hemtjänsten dagligen. Biståndshandläggaren har beslutat att hon ska få omsorgen i hemmet. Korttidsboende är inte aktuellt även om det inte går att duscha kvinnan hemma. Det som erbjuds är att åka med färdtjänst till Stattenahemmet för en dusch. Men det har kvinnan inte orkat och det har inte blivit någon dusch på fyra veckor.

Är detta en värdig äldreomsorg?

Nej, knappast.

Och kommunen uppfyller inte heller den värdighetsgaranti som den egna vård- och omsorgsnämnden slagit fast.

Där står bland annat att läsa:

”Alla som har hemvård och bor på ett vårdboende ska vara delaktiga i vården, känna sig trygga och kunna påverka vem som blir deras kontaktperson.”

Så här skriver de anhöriga i insändare:

”Hennes (kvinnans) enda önskan har varit att få tillbringa några veckor på korttidsboende där hon haft personal omkring sig hela dygnet och kunde känna trygghet tills hon kan ta sig runt med sin rollator hemma igen”.

Och insändarskribenterna fortsätter:
”Märkligt nog spelar det ingen roll vad den enskilde, anhöriga, sjukhuspersonalen eller ordinarie husläkare gjorde för bedömningar eller framförde som önskemål.”

I Värdegarantin nämns nyckelorden ”delaktighet, självbestämmande och trygghet”.

Men vad är dessa ord värda om det i verkligheten ser ut på ett helt annat sätt?

Inte särskilt mycket.

Lotta Hördin

Den vildaste vilden i Ängelholm sviker väljarna.

I ungefär en tredjedel av landets kommuner finns politiska vildar. Det är personer som har lämnat sina partier men håller fast vid sin plats i fullmäktige. De gör politiken mer oförutsägbar och de sviker väljarna.

Men att en vilde också är kommunalråd är mer ovanligt. Så är det i Ängelholm. Stig Andersson, före detta Engelholmspartist, har ändrat sig igen och vägrar lämna jobbet som kommunalråd.

De politiska vildarnas motiveringar skiftar. De hävdar ofta att de gör rätt i att sitta kvar eftersom de är personvalda. Det gäller till exempel Carina Sällberg, före detta Liberalerna, som håller fast vid sin plats i fullmäktige i Helsingborg.

Det gäller också Stig Andersson. Han hoppade av Engelholmspartiet i december och sade då att han skulle sitta kvar i fullmäktige mandatperioden ut, men lämna uppdraget som förste vice ordförande i kommunstyrelsen samt sin heltid som kommunalråd senast den 30 april.

Han förklarade också att han skulle gå med i Moderaterna, men ändrade sig. När Alliansen och Miljöpartiet försökte ta över makten för en månad sedan med hjälp av Stig Andersson backade han på ett farsartat fullmäktigemöte.

Nu har han ändrat sig igen. Till Helsingborgs Dagblad säger han att han sitter kvar, inte för sin egen skull utan för ängelholmarnas.

”Jag gör mer nytta för ängelholmarna med att sitta kvar än att avgå”, säger Stig Andersson till tidningen.

Det påståendet grundar han på att människor kontaktat honom och bett honom sitta kvar.

Hur många de är vet bara Stig Andersson. Men i kommunvalet i Ängelholm 2014 röstade 26 967 personer. Av dem röstade 3 157 på Engelholmspartiet. Enligt Valmyndighetens uppgifter fick Stig Andersson 209 personröster, vilket innebär att han är personvald.

Men de 209 kryssade trots allt Stig Andersson som en representant för Engelholmspartiet. Numera representerar han bara sig själv.

Den som kandiderar för ett parti borde inte kunna sitta kvar i fullmäktige eller i riksdagen om hen väljer att lämna det partiet. Därför behöver lagstiftningen ses över.

”Som politisk aktiv i Ängelholm skäms jag över att behöva bli förknippad med det här. Det är pajasfasoner.”, säger Robin Holmberg (M), till tidningen.

Och så klart är det pajasfasoner, men ganska allvarligt ändå. Det är sorgligt för alla de lokala politiker – det stora flertalet – som kämpar på för att uppfylla vallöften och i största allmänhet göra ett bra jobb. När vildarna blir fler och tar ut svängarna drabbas förtroendet för den lokala demokratin.

Det är ganska gott, men ändå sårbart. Enligt SOM-institutets undersökningar har de flesta svenskar hyfsat stort och stabilt förtroende för politiker och för demokratin. Men det är betydligt lägre för den kommunala nivån än för riksnivån.

Men det tänker väl inte Stig Anderssson på.

Ingrid Runsten 

Ska Norr ta över Söder? 

På Rådhusets fasad syns ryttare, krigare och till slut Sjöfartsgudinnan fladdra förbi. Marie-Jeanne Gauthés installation Chatty Walls är en del av Drömljus. Installationerna finns över hela stan, från Norr till Söder, och får fler att besöka stadsdelar där de kanske annars inte är.
 Om Chatty Walls speglar Helsingborgs historia så speglar stadens Vision 2035 kanske framtiden. Då ska Helsingborg vara den ”skapande, pulserande, gemensamma, globala och balanserade staden.”
 Det är ganska diffust och styrkan med visionen sägs vara att de där orden kan betyda väldigt många olika saker.
 Hur staden kommer att se ut då, avgörs här och nu när det byggs i rekordtakt. Kommer de höga fyrkantiga husen, som just nu gör halt ungefär vid Mäster Palms plats att ha brett ut sig över hela Söder? Suddas den osynliga gränsen mellan Norr och Söder ut när allt ser precis likadant ut överallt?
 Jag, och många andra, lyssnade häromdagen på William Persson när han på Stadsbiblioteket berättade om Helsingborg då och nu med utgångspunkt från sina böcker med gamla och nya bilder från samma plats.
 Slående är hur 1960-talets framväxande bilism skövlade stadsmiljöer. Torgen blev parkeringsplatser, gator blev genomfartsleder, nya köpcentrum byggdes och vackra gamla byggnader ersattes av fyrkantiga lådor. Så fult tänker vi, hur kunde de? ”Man vet alltid bäst i sin samtid”, betonar William Persson.
 Så 2035 kanske vi ser tillbaka på åren då de höga, ofta vita, fyrkantiga byggnaderna bredde ut sig överallt. Och det småskaliga som överlevde 60-talet – exempelvis de miljöer som berättar om stans förflutna som industristad  – finns möjligen bara bevarade på Fredriksdals museum.
 Det är bra att biografpalatset får ligga på Söder. Förhoppningsvis kommer det inte att gå en osynlig mur mellan den nya stadsdelen Oceanhamnen och den gamla. På Söder finns tomma lokaler att fylla, det behövs mer verksamhet, fler arbetsplatser. Varför flyttar inte kommunen exempelvis några förvaltningar hit?
 Men sudda inte ut Söders historia och nutid för att allt ska se precis likadant ut i framtiden. Och visst vill turister ha hotell, men en tjusning med att besöka en stad är att kunna promenera runt i stadsdelar som skiljer sig år.
 Låt oss inte sitta där, i Stadsbibliotekets hörsal 2035 och säga: ”Varför gjorde de på det här viset?”
Ingrid Runsten