Maktspelet som skadar den skånska vården 

Att ta del av HD-Sydsvenskans opinionsundersökning för Region Skåne är ganska dystert. Först känns det mest som en gäspning, det är ju rikstrenden rakt upp och ner. Moderaterna står och stampar, Socialdemokraterna tappar och Sverigedemokraterna ökar. Inget block kan få egen majoritet. SD stärker sin vågmästarroll. 

Om det var val idag skulle Alliansen i Region Skåne få 37,9 procent enligt tidningens Novusundersökning. Det nuvarande rödgröna blocket skulle, om också Vänsterpartiet räknas in, komma upp i 39,1 procent. Och SD skulle få 19,6 procent. Det kan alltså bli som det är nu med ett svagt minoritetsstyre, bortsett från att SD kommer att vara ännu starkare. 

I det här läget kunde de skånska regionpolitikerna från alliansen och från de rödgröna ha sagt att vi ska göra allt för att forma ett stabilt blocköverskridande samarbete för våra gemensamma mål: förbättra primärvården, minska köerna, öka vårdplatserna och få de anställda att trivas och vilja stanna. Vi ska sluta omorganisera vart fjärde år och sluta hatta mellan privat och offentligt. 

Gör de det? Nej, tyvärr. 

Till HD-Sydsvenskan säger Moderaternas gruppledare Carl-Johan Sonesson att han inte är så intresserad av att samarbeta med Miljöpartiet. Han vill ha ett renodlat alliansstyre. Och avvisar också samarbete med SD – vilket är välkommet. 

Regionstyrelsens ordförande Henrik Fritzon (S) vill styra vidare med Miljöpartiet men hoppas på en bredare koalition än idag, där även några mittenpartier ingår. 

SD:s gruppledare Partik Jönsson drömmer om ett samarbete med S eller med M, men tänker i annat fall göra det mesta av en stärkt vågmästarroll. 

Ett komplicerat maktspel kan alltså väntas i korridorerna i regionhusen i Malmö och Kristianstad efter valet där dörrar ska stängas och eventuellt öppnas. Kanske spännande för de direkt inblandade, men inget bra för den skånska vården. 

Många väljare känner inte till vilka som är regionpolitiker och inte heller att de har ett stort och avgörande ansvar för sjukvården. Och ändå har undersökning på undersökning visat att det är väljarnas viktigaste fråga. 

Vad HD-Sydsvenskans opinionsundersökning framför allt visar är hur starkt rikstrenden slår igenom. Väljarna tycker att sjukvården är superviktig och de lyssnar på vad partiledarna säger. Inte så mycket på Sonesson eller Fritzon. 

Det finns de som försvarar landstingens och regionernas sjukvårdsansvar med att de befinner sig närmare väljarna. Men det är enbart en geografisk närhet. Det är tvärtom ett demokratiskt problem att okända politiker på en nivå som väljarna ofta saknar kunskap om har ansvar för väljarnas viktigaste fråga. 

Det är ett argument för att avskaffa landstingens/regionernas sjukvårdsansvar. Det andra är att den svenska vården glider isär och är allt mer olik i olika delar av landet. 

Så flytta ansvaret för väljarnas viktigaste fråga från regionhusen till riksdagen. 

Ingrid Runsten 

Hälsan borde inte tiga still

Häromdagen kom en glädjande nyhet från Sveriges kommuner och landsting (SKL). En helt ny undersökning visar att Sverige ligger i topp vad gäller medicinska resultat och effektivitet inom vården. Till och med vad gäller väntetiderna ligger Sverige hyfsat till. Detta i en jämförande studie med tolv andra EU-länder samt Kanada, Norge och USA.

En positiv nyhet som inte gav mycket eko i det massmediala bruset.

Och det är svårt att kommunicera den här typen av resultat. Hälsan tiger som bekant still.

Det blir felen, misstagen och problemen som får uppmärksamhet. Och med rätta. En enda person som har väntat alltför länge på en operation är också en för mycket. Vederbörande är inte heller hjälpt av statistik, inte för stunden, och kan inte trösta sig med att sjukvården för det mesta fungerar utmärkt.

I det långa loppet däremot gynnas förstås många människor av att Sverige ligger i framkant vad gäller överlevnad i hjärtinfarkt, stroke, bröst- och ändtarmscancer och en låg spädbarnsdödlighet.

Det problematiska är när det enstaka, nog så allvarliga fallet, resulterar i att det dras slutsatser som att hela sjukvården i Sverige skulle vara på fallrepet, att ingenting fungerar, att människor vanligtvis inte får vård när de behöver.

Sådana grova generaliseringar kan om de får hållas, och inte ifrågasätts, till sist urholka välfungerande system. Påståenden av det här slaget kan snabbt bli så kallade ”sanningar”, utan bäring, utan täckning.

Så kan debatten bedrivas utan att baseras på fakta, utan på känslor som en del i jakten på syndabockar; ”de som kommer hit och bara tär på våra resurser”.

Det är för sorgligt.

Hur kan man skapa motargument och bemöta de som i politiskt syfte smutskastar välfärden? Hur kan man både sprida kunskapen om att vårdkvaliteten i Sverige är i toppklass och samtidigt uppmärksamma de problem som ändå finns? Hur kan diskussion och debatt nyanseras?

Nyligen lade regeringens primärvårdsutredare Anna Nergårdh fram sitt förslag på hur den nära vården kan förbättras. Och det är viktigt. Primärvården har en nyckelroll i en vård som inte bara levererar goda behandlingsresultat utan förmår att se hela människan och skapa trygghet kring patienterna. Tillgängligheten måste förbättras. Liksom kontinuiteten. När en patient till exempel fastnar i kön ska hen inte själv behöva ligga på – den uppgiften bör patientens primärvårdsläkare ha.

Mot den bakgrunden är det bra att Nergårdh föreslår att varje patient ska kunna välja en fast läkarkontakt.

Men för att få detta att verkligen fungera krävs incitament som gör att läkare vill stanna kvar på vårdcentraler.

I Norge genomfördes för snart 20 år sedan en stor förändring av sjukvårdsorganisationen. Staten fick ansvaret för sjukhus och specialistvård och kommunerna fick ta hand om primärvården.

I primärvården skapades ett ”fastläkarsystem”.  Fastläkaren är en primärvårdsläkare som också är en egen företagare. Det är bara privatpraktiserande läkare som får skriva avtal med kommunerna, inga vårdbolag. Fastläkaren har totalansvaret för sina patienter. Det krävs till exempel remiss från fastläkaren för att komma till specialistläkare.

Det är inte säkert att vi ska göra exakt som i Norge. Men alla patienter i Sverige bör ha sin egen allmänläkare. En läkare som finns i en tillgänglig organisation och som har tid och öra för sina patienter.

Kvalitetsundersökningen i sig ändrar inte bilden av svenska sjukvård. Ett regeringsbeslut om en fast läkarkontakt gör det inte heller med automatik. Det är först när det uppstår kommunicerande kärl som avgörande förändringar sker.

Lotta Hördin

 

 

När 500 blev ett nyckeltal

Omorganisationer på arbetsplatser och inom verksamheter har blivit vardagsmat. Men de strukturer som i grunden styr och fördelar resurser till den offentliga verksamheten har varit svårare att rucka på.
Sedan den stora kommunsammanslagningen i början av 1970-talet har vi i det här landet inte haft någon större genomgripande förändring av samhällets grundläggande organisation. Bortsett från kommunaliseringen av skolan.

Men flera försök att förändra mera har gjorts.
Senare års regeringar har föreslagit att regioner och landsting bör slås samman till ett fåtal storregioner. Utan resultat. De 21 landstingen/regionerna värnar om sina gränser, och sitt självstyre.

Allt medan exemplevis den medicinska utvecklingen pinnar på och lever sitt liv. Och snart kan organisationsmotståndet visa sig blir omsprunget när nya strukturer uppstår gradvis och under andra beteckningar.
Så tänker jag när jag ser SVT:s intressanta dokumentär ”Den stora sjukhusstriden”.

Den handlar om en utredning som visar på behovet av att koncentrera den högspecialiserade kirurgin till ett fåtal stora sjukhus.

I dag finns redan i Sverige något som heter rikssjukvård. Ett antal mycket speciella kirurgiska ingrepp har förlagts till ett fåtal sjukhus i landet. Det handlar till exempel om hjärt-, lung- och levertransplantationer, ögononkologi och hjärtkirurgi på barn och ungdomar.
Dessa ingrepp utgör en mycket liten andel av det totala antalet kirurgiska ingrepp som görs här i landet varje år. Det handlar verkligen om högspecialiserad vård. Och det är ju självklart att den måste koncentreras till ett fåtal platser. Specialkompetensen finns på ett fåtal händer.

Men när den förra regeringen på våren 2014 tillsatte en utredning om den högspecialiserade vårdens framtid låg i luften ett behov av en ökad centralisering av allt fler typer av kirurgiska ingrepp.
Politiker och sjukvårdsadministratörer är alltid på jakt efter rationaliseringar och ökad effektivitet.

Men patienten är ju ändå den viktigaste spelaren, också för politiker och administratörer.

När den ansvarige utredaren, epidemiologen Måns Rosén, kunde leverera en siffra (500) på hur många personer som årligen dör på grund av ovana operatörer, var det för de flesta ansvariga politiker väldigt lätt att ta till sig den uppgiften.

Det är ju också en hög siffra. 500 personer dör på grund av att de opereras av ovana kirurger, påstods det.

Det är inte så konstigt att politikerna tog det till sig.

Samtidigt gavs de det gyllene argumentet för en ökad centralisering. En bättre kvalitet, en ökad överlevnad.

Under utredningens gång har det funnits personer som ifrågasatt Roséns uträkningar. Och när SVT:s redaktion Dokument inifrån, som gjort granskningen, tittar bakom siffran, så visar den sig inte vara så entydig.
Måns Rosén själv drar öronen åt sig och erkänner att 500 är missvisande. Kanske hamnar man på drygt 300, ja, nu är det plötsligt svårt att vara så exakt.

I just den här delen av utredningen har man nämligen byggt sina beräkningar på en mängd kirurgiska ingrepp som inte alls kan platsa under begreppet högspecialiserad kirurgi.

Rosén överger dock inte grundteorin, den om att ”träning ger färdighet”, som för övrigt också är namnet på utredningen.

Det kan väl alla skriva under på, att träning ger färdighet.

Men det är minst sagt oroväckande att en siffra, i det här fallet 500, fick en sådan oerhörd genomslagskraft att alla riksdagspartier utan vidare diskussion ställde sig bakom det regeringsförslag som lades i riksdagen i fjol.

Särskilt som den verkar bygga på sjukhusstatistik och inte operatörsstatistik. I Roséns utredning står nämligen följande att läsa: ”I Sverige finns för närvarande ingen samlad registrering av enskilda kirurgers operationsvolym eller deras resultat. Enstaka kvalitetsregister rapporterar dock den enskilda kirurgens volym och resultat. Vi föreslår att det i patientadministrativa system eller i kvalitetsregister införs en uppgift över hur många operationer eller åtgärder av en viss typ varje kirurg utfört.”

Det kan finnas skickliga operatörer på både stora och mindre sjukhus, liksom mindre skickliga på båda ställena.

I juli i år träder den nya lagen i kraft, den som tar de första avgörande stegen att förändra organiserandet av kirurgin på de svenska sjukhusen.

I utredningen lyfter man till utredningens försvar fram behovet av att se hela vårdkedjan, att beakta hur en sådan här förändring påverkar akutsjukvården med mera. Viktiga invändningar som man får hoppas att ansvariga politiker nu verkligen tar i beaktande. ”Det är inte bara viktigt vad som händer i operationssalen utan även diagnostik, selektion av patienter för operation och förberedelserna innan och behandlingen efter operation har betydelse för slutresultatet. Hela vårdkedjan måste fungera för att resultaten ska bli bra.”, står det att läsa i utredningen.

Så rätt så.

I tv-dokumentären framträder till exempel läkare på ett sjukhus i landsorten, Västervik, som kan visa att deras sjukhus har goda operationsresultat. Ändå förlorar de det ena kirurgingreppet efter det andra. Kompetens går till spillo, den viktiga kunskapsöverföringen riskeras.

Den svenska sjukvården behöver omorganiseras. Men som sagt, då måste ändå hela vårdkedjan vara med på tåget. Det funkar inte att börja med att enbart centralisera kirurgin. Allt måste hänga ihop – från primärvård till högspecialiserad vård. Börja man förändra i en del, påverkas en annan.

Det är klart att jag som patient vill bli opererad av den bästa kirurgen.
Men en god vård består av så mycket mer.

Helhetsansvaret har politikerna.
Och de måste lyssna på läkare och annan vårdpersonal, det räcker inte med utredningsexperter.

Lotta Hördin

Sunt förslag men gå gärna längre

Alliansen i Region Skåne vill slopa de tre regionala vårdförvaltningarna Sund, Sus och Kryh, skriver Helsingborgs Dagblad.
Tack för det.
Förhoppningsvis kan detta vara inledningen till en annan syn på vårdadministration än som hittills varit rådande.
Alliansen vill istället att en lokal politisk styrelse ska utgöra ledningen för respektive sjukhus.
Men varför inte gå ännu längre.
Decentralisera ännu mera.
Och låt äntligen professionen få det inflytande över verksamheten som den så väl behöver.

Hoppa över de lokala politiska styrelserna, och låt varje sjukhus få en professionell ledning, som svarar direkt inför Region Skånes nämnder, styrelser och fullmäktige. Lokala politiska nämnder kan spä på ett bytänkande. Det är inte sjukvården betjänt av. Tvärtom kommer det att behövas mer av samarbete mellan sjukhusen och andra vårdinrättningar i framtiden.

Det är klart att det krävs politiska beslut vad gäller resurstilldelning och huvudinriktningarna för hur vården ska organiseras; privat kontra offentlig till exempel. Ja, de rent ideologiska frågorna ska vi lämna till politikerna.

Men när väl ramarna och målen är satta, kraven ställda och riktlinjerna lagda så måste det vara de som har yrkeskunskaperna som ska få inflytande över hur verksamheten på golvet ska organiseras.
Högre löner och betalda vidareutbildningar för sjuksköterskor, som till exempel Centern nu föreslår, kan vara viktiga steg för att få fler att arbeta inom vården.
Men att få ta ansvar och därmed också ha inflytande över sitt arbete och det sätt på vilket det är organiserat har också ett värde. Ett stort värde.
Förutsatt att grundresurserna finns där, är så väl tilltagna att det faktiskt finns en del luft i bemanningen. Luft som behövs vid ledigheter och sjukdom, till exempel.

De tre vårdförvaltningar som skapades under alliansens maktinnehav har varit en skrivbordskonstruktion. Som tyvärr så mycket annat inom offentlig verksamhet.

Så skippa en del av de administrativa och politiska leden, och renodla i organisationen.

Alliansens förslag är ett första steg i rätt riktning. Och man vill ha det rödgröna styret med sig.
Därifrån kommer också signaler om behovet av långsiktiga beslut som håller över valen.
Det är lovande.

Sjukvården behöver lugna och trygga former att verka inom.

Och glöm inte bort primärvården.
I alliansens förslag ges primärvården en egen förvaltning. Det kan vara en väg att gå.
Men precis som på sjukhuset är det viktigt att det också på vårdcentralerna finns en ledning med ett tydligt mandat.

Och färre patienter. Många vårdcentraler är alldeles för stora, och har alldeles för många listade patienter.

Skapa mindre enheter.
Sträva efter att patienter ska kunna lista sig hos en läkare och inte som nu enbart på en vårdcentral.
Uppmuntra fler allmänläkare, istället för de stora vårdkoncernerna, att driva vårdcentraler som ett företag. Här passar en slags privatisering bättre än vad gäller sjukhus. En debatt som nu blossat upp igen, den här gången gäller det Ängelholm.

Den nära vården är så oerhört viktig.
En väl fungerande primärvård avlastar akutvård och sjukhus.
Den är trygg för oss patienter.
Särskilt om den har ett gott samarbete med specialister och slutenvård.

Så gör de administrativa och de politiska nivåerna färre, och ge mer makt åt läkare och annan sjukvårdspersonal ute på golvet.

Lotta Hördin

Sluta plåstra på välfärden

Idag har gymnasieminister Anna Ekström, S, tillsatt en gymnasieutredning. Alla politiker är överens om att en gymnasieutbildning är nyckeln till en plats på arbetsmarknaden. Ändå ”misslyckas mer än var tredje gymnasieelev med att ta en examen inom tre år”, skriver Anna Ekström på DN Debatt.
Hon konstaterar också att ”den fria etableringsrätten för gymnasier inte lett till ett allsidigt utbud av gymnasieprogram i hela Sverige – däremot till ett överutbud av populära program i starka marknadslägen.”
Det faktum att det idag bara är varannan elev som går i gymnasiet i sin hemkommun reser frågetecken kring kommunerna som huvudmän för gymnasieskolan. Anna Ekström ger utredaren i uppdrag komma med förslag på hur ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och andra aktörer ska se ut i framtiden.

Det är bra.

Utvecklingen har sprungit förbi vårt sätt att organisera välfärden.

Och det är där vi nu måste börja. Vi måste ta tag i ansvarsfrågorna. Vem ska vara huvudman för skolan, för vården, för omsorgen?

Det har gjorts försök i den riktningen. Men hittills har de stupat på oenighet regioner och landsting emellan, oförmåga mellan kommuner. Sven-Åke Olofsson tar i en krönika i Helsingborgs Dagblad upp det faktum att det inte ens går att föra en vettig offentlig debatt i frågan om kommunsammanslagningar.

I sin söndagsledare skrev Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg om vårdens organisation. Hon har rätt i att rikspolitikerna borde sluta bjuda över varandra vad gäller antalet nya tjänster och summor som ska tillföras vården och istället ta itu med ansvarsfrågan.

Jag håller med henne. Det är dags att sluta plåstra på välfärden och istället fokusera på ansvarsfrågan,

Och det är dags att skrota landstingen, som man gjort i Norge, och delvis även i Danmark. De svenska landstingen och regionerna klarar inte sitt sjukvårdsuppdrag.

Det är bedrövligt att de båda politiska blocken kan fortsätta idka pajkastning i en för medborgarna så viktig fråga. Och alltjämt leverera så torftiga lösningar. Den ena sidan, de rödgröna, tror att ett utökat antal vårdanställda är den enda lösningen, medan den andra, alliansen, sjunger privatiseringens lov.

Det är inte mer privatiseringar som behövs. Det är reformer som krävs.

Anna Dahlberg påpekar, helt rätt, att man inte ska svartmåla läget, vården i Sverige håller fortfarande en hög kvalitet. Men det finns flaskhalsar och problem. Hon pekar ut några; en underdimensionerad primärvård och en överbelastad akutvård. Dahlberg skriver att i andra europeiska länder så är 95-99 procent av invånarna listade hos en läkare, i Sverige ligger siffran på 60 procent. ”Vi har en anonym vård, utan något kontinuitet, där vi springer på akuten för tillstånd som inte kräver sjukhusvård.”

Hon berättar om Norge där man gjorde det attraktivt att vara allmänläkare. Läkaren är egen företagare, men privatiseringen sker kontrollerat till exempel vad gäller upptagningsområden och patientlistor. I Norge har kommunerna ansvar för primärvården och staten har ansvaret för sjukhusen.

Detta skildrade också journalisten Britt-Marie Mattsson i ett tv-program för en tid sedan.

Ja, det verkar onekligen som om att det finns andra lösningar.

Svenska folket är inte heller så upprörda över vinsttak i välfärden som alliansens politiker, det har flera undersökningar visat de senaste åren. Det borgerliga blocket borde tona ned den retoriken. Liksom att de rödgröna borde släppa övertygelsen om att fler händer är det enda som hjälper mot de problem som finns.

Det finns ett starkt stöd för en välfungerande offentliga välfärd.
Men det duger inte att fortsätta att lappa och laga.
Se till att ansvaret hamnar på rätt ställe. Och, vad beträffar vården, ta gärna en tur till Norge.

Lotta Hördin

 

 

 

 

När kedjan brister

Vårdkedjan. Det är ett inneord i vård- och omsorgvärlden. Insatser som görs allt ifrån insjuknandet via behandling till konvalescens ska hänga ihop.
I den bästa av världar.
Men efter att ha läst Elin Lunners reportage i Helsingborgs Dagblad om det relativt nya hemtagningsteamet i Helsingborg så måste slutsatsen ändå vara att kedjan har sina svagheter.
Och det tycks saknas platser på korttidsboenden.
Nu är det snarare hemvård för alla som gäller.
Men det borde vara individens behov och önskemål som ska stå i centrum.

Naturligtvis ska vistelsen på ett sjukhuset vara så kort som möjligt. När patienten är färdigbehandlad finns ingen anledning att vara kvar där.
Men för att man ska få ut mesta möjliga av vårdinsatserna måste det som kommer efter det akuta skedet också fungera.

Men här brister det ibland. Visserligen tänks det i de rätta banorna. När Helsingborgs stad startade hemtagningsteam i april förra året var det förstås med de bästa avsikterna.
Samtidigt är det kanske ändå så att alla inte kan komma från sjukhus och direkt hem.

HD:s reporter Elin Lunner var med när nyamputerade och blinde Kaj Gunnarsson kom hem efter vistelserna på sjukhus och rehabilitering. Det blev en ganska kaotisk hemkomst.
Hustrun Lena hade bara några dagar innan hemkomsten fått beskedet att maken skulle komma hem. Själva vårdplaneringen skulle göras samma dag som Kaj Gunnarsson kom hem.
Sjukgymnast, arbetsterapeut , sjuksköterska och biståndshandläggare – alla kom på samma gång. Det blev trångt i den lilla tvåan, speciellt som Kaj Gunnarsson nu dessutom är rullstolsburen.

Makarna Gunnarssons berättelser är präglade oro och otrygghet.
En flytt till ett korttidsboende där man under tiden i lugn och ro och gemensamt med makarna kunnat planerat för hemkosten ter sig som ett klart bättre alternativ.

Dessutom tycks det finns onödiga gränser vad gäller själva informationsansvaret. Enligt artikeln ska slutenvården informera om vad som väntar efter sjukhusvistelsen. Men vårdplanering görs inte längre på sjukhuset utan först efter hemkomsten.

Det är som upplagt för att vårdkedjan ska brista.

Det måste gå att arbeta i team över landstings- och kommungränser. Det måste gå att skapa fungerande team som följer patienter och anhöriga under vård- och omsorgstiden.

Det kräver att det finns personal och det förutsätter kontinuitet.

Två storheter som det inom vård och omsorg handskats alltför vårdslöst med under alltför många år.

Lotta Hördin

Shoppa vård

När räkningen från Klarna dimper ned i mejlboxen får jag ett gratis digitalt läkarbesök som bonus. Det är den digitala vårdtjänsten Min Doktor som hoppas locka till sig nya kunder. Marknadschefen för Min Doktor kommenterar samarbetet så här: ”Klarnas kunder är vana att shoppa, boka resor och sköta bankärenden på nätet och nu vill vi uppmärksamma dem på att de även kan få primärvård lika enkelt.”

Själv blir jag illa berörd av ”gåvan”. Det känns oseriöst att shoppa vård på det här sättet. Men också bekymmersamt att den här typen av företag har kunnat växa fram i Sverige. Om tillgängligheten i den vanliga primär- och akutvården fungerat bättre hade de digitala vårdföretagen inte haft någon marknad att verka på.

En digital kontakt mellan läkare och patient kan rätt använd vara ett bra verktyg för vården. I Helsingborg har till exempel Capios Cityklinik infört detta för sina listade patienter.
Den stora skillnaden mellan Capios digitala läkarbesök och de digitala kontakterna på till exempel Min Doktor är att Capio har ett helhetsansvar för sina patienter och verkar inom ramen för sin vårdcentral. Att regionen inte hunnit med i utvecklingen och det råder oklarheter hur den här typen av besök ska debiteras måste naturligtvis få en snabb lösning.

Men de avarter som vi de senaste åren sett i spåren av de digitala doktorföretagens etablering måste bort. Den nya patientlagen från 2015 har gett patienter möjlighet att söka vård i hela landet. Detta har de digitala doktorsföretagen utnyttjat. Några har slutit avtal med region Jönköping för att via dem kunna debitera de digitala patienternas läkarbesök.
Nyligen köpte ett digitalt doktorsföretag en vårdcentral i Sörmland, där det är gratis att besöka primärvården. De digitala patienterna från hela landet får gratis digitala läkarkontakter, men deras hemlandsting debiteras för besöket.

Detta kostade, enligt uppgifter i media, landstingen 80 miljoner kronor förra året.

Pressade landstingspolitiker har sett de digitala doktorsföretagen som ett sätt att snabbt lösa köproblemen. Det var naivt.

Vårdens lösningar måste vara långsiktiga. Kontinuitet är viktigt för en bra vård. Tillgängligheten måste bli bättre, liksom arbetsvillkoren för läkare och sjuksköterskor i primärvården. Färre listade patienter och fler vårdcentraler, är en väg att gå.

Men vård är inte som vilken vara som helst. Vi ska inte shoppa vård.
Vi ska få vård när vi verkligen behöver den.

Sjukvårdsminister Annika Strandhäll har reagerat och sagt sig vara beredd att titta på lagar och regler. Det är bra och på tiden.

Lotta Hördin