De bästa behövs där utmaningarna är som störst

De bästa behövs där utmaningarna är som störst

Vi sätter stort hopp till och har stora förväntningar på skolan. Den är en av de allra allra viktigaste grundpelarna i en demokratisk välfärdsstat som Sverige.
I skolan ska barnen få de viktiga kunskaper de behöver i en rad olika ämnen, de ska lära sig lyssna och tala, erövra ett kritiskt tänkande, de ska lära sig samarbeta, respektera varandra och så småningom ta steget ut i vuxen- och arbetslivet. Rustade för alla de utmaningar som väntar. Redo att axla det ansvar som följer med ett medborgarskap i ett demokratiskt land.

När Sverige under efterkrigstiden tog sina största steg mot att bli ett modernt välfärdsland med allt vad det innebär var skolan kanske den allra viktigaste spelaren. Nu fanns möjlighet för stora grupper att gratis utbilda sig och där med öppnade sig nya världar för många unga människor.
Även många av dem som inte kom från studievana hem gick nu vidare till universitet och högskolor.

En elevs chanser i skolan ska inte heller vara avhängiga av huruvida föräldrarna har en högre utbildning eller inte. I de fall där elever inte kan förväntas få hjälp hemifrån med sina studier ska skolan kompensera, och se till att stå för stödet i stället.

Men i flera år nu har det då och då kommit varningssignaler om att skolan inte längre förmår att ta sitt kompensatoriska ansvar.

I ett reportage i Helsingborgs Dagblad beskrivs hur bristen på utbildade lärare framför allt drabbar skolor i fattiga och utsatta områden. Alltså där behöriga utbildade lärare behövs som bäst!

Liksom många andra välfärdsområden råder det brist på personal. Det har under senare år varit svårt att locka studenter till lärarutbildningarna. Och det är på sina håll svårt för skolor att behålla sina lärare. För den som arbetar i ett bristyrke som lärarens har det öppnat sig en marknad där man genom att flytta från en kommun till en annan snabbt kan få en rejäl löneförhöjning.

Liksom i sjukvården mår skolan bäst av kontinuitet. Det är viktigt att lärare vill stanna på en skola, åtminstone kan följa elever genom ett stadium.

Under 60- och 70-talen, i viss mån 80-talet, var det för många lärare lockande att arbeta på skolor där utmaningarna av olika skäl var stora. Skickliga pedagoger drogs till skolor i fattiga och utsatta områden (sådana fanns då också) och såg det som att de gjorde en viktig insats genom att ge just barnen där det bästa de kunde ge dem – en bra skolgång. De såg hur viktig skolan för sammanhållningen i ett land.

Idag vänder lärarna ”problemskolorna” ryggen. Samhällsbygget i sig verkar inte längre så intressant. Och det gäller inte bara inom skolans värld. Vi tycks mest vilja vara med de som är precis som vi själva.

Så klyvs ett samhälle.

Och det gagnar ingen, varken rik eller fattig.

Det är självklart att lärare, precis som annan välfärdspersonal, ska ha anständiga löner. De är värda en bra arbetsmiljö och rimliga arbetsvillkor.

Under 1990-talet skars det kraftigt i de elevvårdande insatserna i skolan. Resultatet av detta ser vi nu. Lärare blev inte bara pedagoger. De fick också axla mycket av det som kuratorer och skolsköterskor tidigare tog hand om. Ovanpå allt detta fick lärarna på vissa områden ta över vaktmästarnas arbetsuppgifter, samtidigt som deras administrativa börda ökade.

Det hela blev en ekvation som inte gick ihop.

Nu krävs stora insatser om skutan ska komma på rätt köl igen. Men inte bara politiska beslut och insatser från rektorer, utan också en insikt hos de skickliga pedagogerna att de kan göra en stor insats på just skolor i utsatta områden. Där om någonstans kan de göra skillnad. Om de får tillräckligt med uppbackning och uppskattning av alla oss andra.

Lotta Hördin

Gör eleverna till ambassadörer

Såg ni inslaget på SVT Skåne nyligen om eleverna på det industritekniska gymnasieprogrammet i Kristianstad?

Det var ett gäng med stor framtidsoptimism.

De är nöjda med sin praktiskt inriktade utbildning och när de går ur gymnasiet finns det gott om jobb om för dem. Dessutom till bra löner.

Man skulle kunna tro att det är kö till utbildningsplatserna på en så attraktiv utbildning.

Men nej, tvärtom, varje år är det lika osäkert om man ska få ihop en klass en eller ej. De sökande är nämligen alldeles för få.

Fortfarande är det de teoretiska utbildningarna som som har störst attraktionskraft bland niondeklassarna.

Är det fortfarande så att niorna upplever att de minskar sina valmöjligheter genom att gå en praktisk utbildning? Trots att det går att få högskolebehörighet på en praktisk utbildning.

Är det så att man tror att industrijobben fortfarande är tunga och smutsiga?

Ja, vad beror denna obalans på?

Det är en otroligt viktig fråga i dessa tider när man vet hur svårt en del unga har det för att ta sig igenom gymnasiet. Ett slentrianmässigt val till en teoretisk utbildning när man i själva verket vill jobba händerna blir ju rent förödande.
Samtidigt står den som saknar gymnasieutbildning, teoretisk eller praktisk, sig slätt. Steget mellan skola och arbetsliv blir nästan omöjligt att ta för den som inte gått igenom gymnasiet.

I tv-inslaget framfördes krav på industriföretagen som söker med ljus och lykta efter arbetskraft att göra mer för att informera och få ungdomar intresserade av att söka sig till industrijobben.

Det är möjligt att företagen kan göra mer.

Men här kommer ett annat konkret tips:
Gör eleverna från industriprogrammet i Kristianstad till ambassadörer för sin utbildning.
Skicka ut dem till niondeklassarna och låt dem berätta om sina gymnasieår och sina framtidsplaner.

Ja, det gäller förstås inte bara i Kristianstad, utan på varje gymnasieskola som har för få sökande till olika gymnasieprogram. Ta vara elevernas erfarenhet och låt dem dela med sig av dem till niondeklassarna.

Det räcker inte att bjuda in till studiebesök, utbildningsmässor eller att dela ut broschyrer.
Studie- och yrkesvägledarna på skolorna måste hitta nya sätt att arbeta.

För så här kan det inte fortsätta. Att inte fler elever väljer gymnasieprogram som verkligen leder till jobb och som utbildar till oerhört viktiga arbeten är ett underbetyg för både skolan och företagen.

Lotta Hördin

 

Sluta plåstra på välfärden

Idag har gymnasieminister Anna Ekström, S, tillsatt en gymnasieutredning. Alla politiker är överens om att en gymnasieutbildning är nyckeln till en plats på arbetsmarknaden. Ändå ”misslyckas mer än var tredje gymnasieelev med att ta en examen inom tre år”, skriver Anna Ekström på DN Debatt.
Hon konstaterar också att ”den fria etableringsrätten för gymnasier inte lett till ett allsidigt utbud av gymnasieprogram i hela Sverige – däremot till ett överutbud av populära program i starka marknadslägen.”
Det faktum att det idag bara är varannan elev som går i gymnasiet i sin hemkommun reser frågetecken kring kommunerna som huvudmän för gymnasieskolan. Anna Ekström ger utredaren i uppdrag komma med förslag på hur ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och andra aktörer ska se ut i framtiden.

Det är bra.

Utvecklingen har sprungit förbi vårt sätt att organisera välfärden.

Och det är där vi nu måste börja. Vi måste ta tag i ansvarsfrågorna. Vem ska vara huvudman för skolan, för vården, för omsorgen?

Det har gjorts försök i den riktningen. Men hittills har de stupat på oenighet regioner och landsting emellan, oförmåga mellan kommuner. Sven-Åke Olofsson tar i en krönika i Helsingborgs Dagblad upp det faktum att det inte ens går att föra en vettig offentlig debatt i frågan om kommunsammanslagningar.

I sin söndagsledare skrev Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg om vårdens organisation. Hon har rätt i att rikspolitikerna borde sluta bjuda över varandra vad gäller antalet nya tjänster och summor som ska tillföras vården och istället ta itu med ansvarsfrågan.

Jag håller med henne. Det är dags att sluta plåstra på välfärden och istället fokusera på ansvarsfrågan,

Och det är dags att skrota landstingen, som man gjort i Norge, och delvis även i Danmark. De svenska landstingen och regionerna klarar inte sitt sjukvårdsuppdrag.

Det är bedrövligt att de båda politiska blocken kan fortsätta idka pajkastning i en för medborgarna så viktig fråga. Och alltjämt leverera så torftiga lösningar. Den ena sidan, de rödgröna, tror att ett utökat antal vårdanställda är den enda lösningen, medan den andra, alliansen, sjunger privatiseringens lov.

Det är inte mer privatiseringar som behövs. Det är reformer som krävs.

Anna Dahlberg påpekar, helt rätt, att man inte ska svartmåla läget, vården i Sverige håller fortfarande en hög kvalitet. Men det finns flaskhalsar och problem. Hon pekar ut några; en underdimensionerad primärvård och en överbelastad akutvård. Dahlberg skriver att i andra europeiska länder så är 95-99 procent av invånarna listade hos en läkare, i Sverige ligger siffran på 60 procent. ”Vi har en anonym vård, utan något kontinuitet, där vi springer på akuten för tillstånd som inte kräver sjukhusvård.”

Hon berättar om Norge där man gjorde det attraktivt att vara allmänläkare. Läkaren är egen företagare, men privatiseringen sker kontrollerat till exempel vad gäller upptagningsområden och patientlistor. I Norge har kommunerna ansvar för primärvården och staten har ansvaret för sjukhusen.

Detta skildrade också journalisten Britt-Marie Mattsson i ett tv-program för en tid sedan.

Ja, det verkar onekligen som om att det finns andra lösningar.

Svenska folket är inte heller så upprörda över vinsttak i välfärden som alliansens politiker, det har flera undersökningar visat de senaste åren. Det borgerliga blocket borde tona ned den retoriken. Liksom att de rödgröna borde släppa övertygelsen om att fler händer är det enda som hjälper mot de problem som finns.

Det finns ett starkt stöd för en välfungerande offentliga välfärd.
Men det duger inte att fortsätta att lappa och laga.
Se till att ansvaret hamnar på rätt ställe. Och, vad beträffar vården, ta gärna en tur till Norge.

Lotta Hördin

 

 

 

 

Ut med mobilerna ur klassrummen

Nu har den poppat upp igen – debatten om huruvida eleverna ska få ha med sig sina egna mobiltelefoner under lektionerna. Liberalerna vill ha ett förbud och kräver lagstiftning.

I princip håller jag med. Men egentligen borde det här inte vara en fråga för politiker. Det är en fråga för skolledning och lärare.

Och det är en ren ordningsfråga.

Det borde inte vara så svårt.

Men tyvärr har skolledningar och lärare ”inte vågat” förbjuda.

En del skolor har dock gått en annan väg, och infört förbud mot mobiltelefoner under lektioner. Till exempel Engelska skolan, vilket belystes i radions P1 härom morgonen. Det finns förbud på andra håll också.

Nu kommer också varningar från olika håll vad gäller vårt beroende av mobilen och hur den påverkar vår förmåga att koncentrera sig, ja, rent av vårt allmänna välbefinnande. Lyssna gärna på P1-programmet Kropp och själs senaste program. Där får vi veta att det höjs varnande röster från it-teknikens egen vagga, Silicon Valley i USA, om vad ett ständigt användande av mobilen gör med oss människor. Och hur vi framkallar ett beroende, som i vissa fall kan liknas vid ett missbruk.

Man behöver ju inte vara forskare för att förstå hur störande en mobil kan vara. Vi har väl alla varit med om ett pling eller ett burr i fickan, som fått oss att avbryta samtal och tappa koncentrationen på det vi egentligen höll på med. Är det så vi tycker att det ska vara på lektionerna i skolan?

När skolans personal låter elever ta med sig mobilen in på lektionen förminskar man både sitt eget och utbildningens värde. Mobilen i sig tillåts vara viktigare, än undervisningen.

Så hur kan det då vara så svårt för rektorer och lärare att säga att på den här skolan har vi inte den privata mobiltelefonen med på lektionen?

Visst det kräver en del saker av skolan.
Man måste sörja för en säker förvaring av telefonerna under lektionstid.
Föräldrar ska känna sig trygga med att de kan få kontakt med en skolexpedition om det skulle uppstå ett akut behov att nå barnen.
Det kräver att man faktiskt kan motivera sitt beslut, och att man är tydlig med detta från dag 1.
Och det innebär förstås att eleverna har tillgång till datorer/läsplattor som skolan äger. Det vill säga att de är rensade på all personlig data.

Så vad väntar rektorer och lärare på?

Lotta Hördin