En stad att älska, en stad som kan ännu bättre. 

Vem älskar inte Helsingborg en sommardag i maj? Stan med de många och nära stränderna, serveringarna längs vattnet och de fina vyerna över Sundet och Danmark som Landborgen skapar. De isande höst- och vintervindarna är förlåtna, bortglömda, som när dimman lättar över Sundet. 

På promenaden mot centrum kliver jag runt några uppgrävda gator med stora hål i. Det är helt okej, bra faktiskt. Jag tänker att här pågår arbete för att byta gamla avloppsledningar så att inte smutsigt vatten behöver rinna rakt ut i Sundet efter kraftiga sommarregn. 

Då kan badvattnet på sikt vara bra sommaren igenom och inte bara så bra i genomsnitt att även Fria bad nu fått EU-godkänt. (vilket är ett stort steg framåt och är ett resultat av målmedvetet arbete). 

Så fortsätter jag att tänka positiva kommunala tankar om ombyggnaden av Drottninggatan-Järnvägsgatan. Det är lite stökigt just nu, men i den södra delen kan man redan se resultatet, små medel ger en ökad känsla av trivsel längs det som länge varit en ganska ocharmig genomfartsled. 

Men så är det Hälsovägen. Jag surnar till lite när jag kommer via trapporna ner från Vikingsbergsparken och ska gå över den. Där står en skylt: Landborgspromenaden och vandringsled, som liksom pekar rakt ut i luften. 

Och där nere rusar bilar, bussar och även tung lastbilstrafik på villovägar förbi. Den som ska gå över får ta en halva av vägen i taget och snabba på rejält. Det är inget för gamla eller barn. Inte ens ett övergångsställe finns där. Inga trafikljus, inga gupp, inget som kan hindra den snabba trafiken. 

Miljöpartiets förslag med en cykelbro över till Öresundsparken är inte fel. Men börja med ett övergångsställe. Och låt miljözon få betyda miljözon, det vill säga inte en zon som man kan strunta i och köra igenom helt utan påföljd. Helsingborgs Dagblad har skrivit om den tunga genomfartstrafiken genom centrum i ett antal artiklar. Och bättre skyltning och upplysning borde ha varit på plats för länge sedan. En stor del av vinsten med att bygga om Drottninggatan/Järnvägsgatan försvinner om man inte gör något åt Hälsovägen och den tunga trafiken. 

Bland partiernas trafikförslag inför valet finns en hel del godbitar. Det finns trots allt en ganska bred samsyn om att skapa fler bilfria miljöer i centrum och fler bilfria torg. Partier på båda sidor blockgränsen vill det, men i olika hastigheter och i olika grad. Här finns plats för kompromisser. 

Men för allianspartierna är Landborgsgaraget en förutsättning. Medan de rödgröna menar att det redan nu finns outnyttjade p-platser i bland annat garage i centrum. Verkligt oroande med Landborgsgaraget är – förutom vad som eventuellt kan hända med den geologiska grunden – den osäkra parlamentariska grund det vilar på. Ställningen i fullmäktige är 36 ledamöter för och 29 emot. 

Stora projekt i Helsingborg, som Knutpunkten och tågtunneln, har grundats i en bredare samsyn där både M och S har stått bakom. Allianspartierna och Sverigedemokraterna är nu för, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och en avhoppad L-ledamot vill pausa och ompröva Landborgsgaraget. 

Någon folkomröstning blev det inte. Det är förvånande om inte frågan om Landborsgaraget drivs hårdare i valrörelsen. 

Ingrid Runsten

. 

Några doser politisk optimism. 

Allting är inte så nattsvart som det ibland låter från de största partierna i den svenska politiken. Socialdemokraterna och Moderaterna varken behöver eller borde tävla med Sverigedemokraterna i att måla landets tillstånd i mörka färger. SOM-institutets nya undersökning ger en något ljusare bild. Den visar också att svenska väljare är trötta på blockpolitiken. 

Fler än tidigare år ser positivt på landets ekonomi och förtroendet för polisen har ökat något. För sjukvården är det fortsatt högt. Det vi främst oroar oss för är miljöproblem och klimatförändringar. 

Dessutom finns ett stort förtroende för vår demokrati (76 procent) och även ett något ökat förtroende för politiker (39 procent), även om man skulle önska att det varit ännu större.  

Undersökningen visar också att många väljare vill se en blocköverskridande regering efter nästa val. Det gäller 39 procent, medan endast 13 procent tror på en alliansregering och endast tio procent på en rödgrön regering. 

Politiker bör tolka siffrorna i SOM-undersökningen som en uppmaning att vara mer visionära och idédrivna i politiken, att våga lägga in en dos framtidsoptimism. 

Men också att ta väljarnas frågor på allvar, det finns problem som behöver lösas inom områden som integration, skola och sjukvård. Och driva på i klimatpolitiken, både lokalt, nationellt och globalt. 

SOM-undersökningens resultat borde också fungera som en uppmaning att höja sig över blockpolitikens förlamning. Som Centerpartiet faktiskt gör när man nu stöder regeringens lagförslag för att fler ensamkommande unga som drabbats av långa Migrationsverkets långa handläggningstider ska få en chans till studier och arbete i Sverige. 

Som Centerledaren Annie Lööf säger till TT:

”Centerns linje har länge varit att de unga som var minderåriga när de kom, och som drabbats av Migrationsverkets långa handlägggningstider, ska ha en ny chans. Nu är det det här förslaget vi har att ta ställning till och då väljer vi att släppa igenom det.”

Lagförslaget är långt ifrån perfekt, det har fått skarp kritik av Lagrådet. Men det har också tidigare tillfällig lagstiftning på migrationsområdet fått. 

Centern visar här både att principer går före blockpolitik och att man måste kunna kompromissa. Samt att det ena inte utesluter det andra. 

Det ger i varje fall mig en känsla av politisk optimism. 

Ingrid Runsten 

Jobbproblemen försvinner inte bara för att AF läggs ner. 

Ta en utskälld myndighet som Arbetsförmedlingen – i botten när människors förtroende för myndigheterna mäts – och gör det till en valfråga att lägga ner den. Ett säkert framgångsrecept? 

Men väljarna borde ställa en lång rad följdfrågor till alliansen. De problem som finns på svensk arbetsmarknad lär inte försvinna bara för att Arbetsförmedlingen gör det. 

Arbetsförmedlingen är aktuell på flera sätt denna veckan. I en debattartikel i DN (4/4) förklarade ledarna för de fyra allianspartierna att en alliansregering kommer att ”lägga ner Arbetsförmedlingen i dess nuvarande form.” Något de faktiskt föreslog redan för något år sedan. 

Artikeln börjar med en problembeskrivning: Samtidigt som många arbetsgivare, både privata företag och offentlig sektor, har stora problem med att rekrytera så står en grupp arbetslösa långt från arbetsmarknaden. Och det är stora skillnader i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda. 

Alliansen hävdar att matchningen mellan arbetssökande och lediga jobb blir bättre om den läggs ut på privata aktörer, som får betalt efter hur hur väl de lyckas få sina arbetssökande i arbete. Samtidigt ska en ny och mindre statlig myndighet ersätta Arbetsförmedlingen. 

Det är en förenklad lösning på ett komplicerat problem. 

Alla håller med om att matchningen måste bli bättre. Också de som jobbar på Arbetsförmedlingen, åtminstone i Örnsköldsvik som var första nerslaget i SVT:s dokumentärserie ”Sveriges bästa arbetsförmedling”. 

Där fick man träffa ganska ledsna arbetssökande och ganska ledsna arbetsförmedlare. Men det var också människor med ambitioner och förhoppningar, på båda sidor om skrivbordet.  

Så att Arbetsförmedlingen behöver förändras kan vi nog vara överens om. Men det förändrar inte obalansen på den svenska arbetsmarknaden. Även en aldrig så energisk fristående aktör stöter på problem när de arbetssökandes kvalifikationer och arbetsmarknadens krav inte går ihop. 

Alliansen måste, för att vara trovärdig, konkretisera sitt förslag. Hur stor kontrollapparat krävs för att kontrollera alla dessa privata aktörer? Det handlar om hur skattemedel används, men också om hur de arbetssökande bemöts. Var finns de ”enkla jobb” som ska ge nyanlända och personer utan gymnasiekompetens en chans?

Många frågor, förhoppningsvis har den pågående statliga Arbetsmarknadsutredningen några svar när den är klar i januari 2019. Sedan vore det läge att diskutera brett och blocköverskridande. 

Men alliansen vill inte vänta. Och Sverigedemokraterna har redan tidigare uttalat sitt stöd för att lägga ner Arbetsförmedlingen. Det kanske drar röster från alla som inte gillar AF, men hur seriöst är det egentligen? 

Ingrid Runsten 

Demokratins många nivåer

Förra veckan sändes första avsnittet i SVT:s miniserie om demokratin. Journalisten och förre TV4-chefen Jan Scherman försöker ta reda på hur det står till med den styresskick som vi nu haft i hundra år i Sverige. På torsdag sänds del 2.

Det är bra att demokratin debatteras och diskuteras. För vad vi än säger, hur mycket vi än kritiserar det sätt på vilket vårt land styrs, så vet de flesta att demokratin är den enda vägen vi kan välja. Därför måste den hållas levande.

Men det som det tog lång tid att erövra kan raseras på nolltid. Demokratin har tagits allt för given. Och framför allt har dess bas underminerats.

En livaktig och stark demokrati byggs nämligen underifrån.

Jan Scherman vandrade i det första avsnittet runt i riksdagshusets korridorer. Han granskade toppnivån inom det demokratiska systemet. Och det är förstås en mycket viktig del.

Precis som de kommunala och regionala nivåerna.

Men vi glömmer lätt bort att hela den stora idrottsrörelsen och föreningslivet i övrigt också är uppbyggt på samma sätt som de politiska institutionerna. Även här ska demokratin vårdas och värnas. Genom att vara med i en förening, ta ett styrelseuppdrag eller fylla andra poster inom föreningar och organisationer drar människor sina strån till ett samhälle som i alla verksamheter ska vila på ett system där val och öppenhet är avgörande beståndsdelar.

Liksom att politiker kritiseras och demokratin hotas av krafter som har annat på agendan än ett öppet och demokratiskt samhälle så kämpar också föreningar för sin tillvaro.
Det har blivit allt svårare att få människor att arbeta ideellt och avsätta tid att gå på möten i idrottsklubben eller i vilken förening det nu rör sig om.
Det finns säkert de som tycker att det är tråkigt med möten som ska följa en viss ordning, protokoll som ska skrivas, val som ska förberedas – men det är ju en skola i hur demokratin fungerar.

Och ja, demokratin kan vara omständig och ta tid – men det är ju för att alla ska ha en chans att yttra sig, och kunna följa med under hela beslutsprocessen.

Att vara aktiv i en föreningsstyrelse är också att få ett ökat inflytande – antingen det nu handlar om den sport jag utövar eller den by jag bor i. För den som är nyinflyttad eller rentav nyinvandrad är föreningslivet en suverän språngbräda in i samhället.

Förra veckan blev jag vald till ordförande i Byaföreningen i Viken. Det känns förstås hedrande. Men också roligt och stimulerande.
Det är kul att försöka påverka kommunen i olika frågor och det är intressant att lära sig mer om sin egen bostadsort.
Jag har redan suttit ett år i styrelsen och under den tiden har jag träffat många aktiva och engagerade bybor, både i Byaföreningen och i andra föreningar på orten.

Men fler behövs.

Som pensionär har jag tid att engagera mig ideellt. Svårare är det förstås när det ska kombineras med arbete och allt annat i livet.

Därför måste demokratin utvecklas och moderniseras – både inom politiken och föreningslivet. Nya mötesplatser, ny teknik – det borde förstås gå.
Grundprinciperna däremot ska vi inte tulla på.

Lotta Hördin

Utlokalisering värd namnet

Inspirerad av Gabriela Pilchers film ”Amatörer” fortsätter jag på landsbygdsspåret.

Väldigt aktuellt i dessa dagar när både Miljöpartiet och Socialdemokraterna gjort utspel i frågan. Oppositionen, och då inte minst Centern, har ju också sina förslag på hur det ska bli bättre för dem som bor på den svenska landsbygden.

Under Aktuella frågor i Helsingborgs Dagblad gör Dan Eriksson, lektor i mänskliga rättigheter vid Centrum för Mellanösternstudier, ett tänkvärt inlägg. Artikeln handlar om debatten kring svenska värderingar. Helt riktigt påminner Dan Eriksson oss om att det som hamnar i fokus – som debatten kring böneutrop till exempel – är en dålig utgångspunkt för diskussionen om svenska värderingar.

”I Sverige bevakar och driver samhällets institutioner att vad som kommit att betraktas som svenska värderingar efterlevs. Två exempel är jämställdhet och likhet för lagen.”

Men som Dan Eriksson mycket riktigt påpekar så har dessa institutioner i allt större utsträckning lämnat så kallade utsatta områden. Det går att lägga till att man också lämnat många orter i landsorten vind för våg.

Dan Eriksson skriver vidare: ”Vad som behövs är politiska beslut som medför att människor i de utsatta områdena möter samhällets institutioner i större utsträckning.
Polis, socialtjänst, skola, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, föreningar, organisationsliv och andra som bär det institutionella Sverige ska uppmanas och uppmuntras att ta plats.
Det mest effektiva sättet att arbeta för svenska värderingar är att stärka de institutioner som bär dessa moraliska värden.
På så sätt skapar också mer lika livschanser för alla i Sverige.”

Både utsatta områden och landsbygd behöver injektioner i form av ekonomiskt stöd och annat som partierna föreslår.

Men det är helt rätt som Dan Eriksson skriver, att stat och kommuner i sin effektiviseringsiver och i jakten på besparingar har centraliserat sina institutioner så till den milda grad att de idag är mer eller mindre osynliga på en hel del håll i landet.

Det är en sak att stifta lagar och sjösätta reformer på pappret. En annan sak att se till att de efterlevs och genomförs. Därtill behövs en organisation som fysiskt finns på plats, också på mycket små orter.

En attraktiv kommun är en kommun som kan tillhandahålla bra skolor och god omsorg, inte i första hand bygga höghus som ska hysa hotell i förhoppningen att tillfälliga gäster ska sprida glans åt hemorten.
En välfungerande region/landsting borde satt sjukvården i första hand – men på många håll har denna uppgift misskötts.
Och även staten har fallerat. Polisstationer har lagts ned. Den som sett nu nedlagda Veckans brott vet vilka stora geografiska områden en del poliser här i landet har att bevaka.

Med alla nedläggningar, inkluderat de skolnedläggelser som kommunerna stått för, blir detta, för dem som bor på landet och i glesbygd, signaler som säger att samhällets institutioner inte är så viktiga, och i förlängningen att invånarna inte heller är så viktiga.

Så visst, det är bra med de satsningar som nu utlovas från både höger och vänster, men de får inte bli kortsiktiga eller i form av projekt. Enstaka utlokaliseringar av statliga verk är inte heller något mycket mer än symbolpolitik. Men genom att återigen öppna polisstationer och andra samhälleliga institutioner också på mindre orter visar staten och samhället att man menar allvar.

Lotta Hördin

Fördomsfullt om orkesterns publik

IMG_2801

”Teater och symfoniorkester har en publik som i högre grad kan betala för sig.”

Så uttryckte sig Moderaternas ordförande i Helsingborg, Anna Jähnke i HD i veckan. Hon fällde orden när hon kommenterade Centerpartiets lokala valplattform som bland annat rymmer ett förslag om att minska anslagen till Konserthuset och Dunkers. ”Institutionerna sväljer mycket pengar och vi är beredda att ifrågasätta det” sa Centerns gruppledare i Helsingborg, Jonny Cato Hansson till HD.

Anna Jähnke är inne på samma linje Centern.

”Vi moderater vill att institutionerna i högre grad ska vara självfinansierande”, framhöll Anna Jähnke.

Men hon passade alltså också på att dra hela orkesterpubliken över en kam. De som går på teatern och lyssnar på symfonikorkestern har råd att betala mer, enligt Jähnke.

Det är en fördomsfull hållning.

För vad vet Anna Jähnke om publikens ekonomiska tillgångar?

Vad vet hon om musikälskarnas ekonomiska prioriteringar?

Dessutom är hennes sätt att se på saken väldigt cementerande; konserthus och teater har en sorts publik och är inte intresserade av någon annan.

Den slutsatsen skulle man kunna dra av Jähnkes sätt att resonera.

Men det är väl ändå så att kommunen och orkestern vill locka till sig fler besökare? Vill nå ut till nya publikgrupper? Vill nå fler unga?
Från orkesterns sida har man under innevarande säsong tagit en del grepp för att just locka ny publik till konserterna.

Lägre anslag gör det däremot inte lättare att locka fler besökare.
Tvärtom.
Miljöpartiets kommunalråd, Annika Román, tillika lokal regeringskollega med båda C och M, kritiserar med all rätt partiets förslag.

På söndag ger symfoniorkestern sin första konsert efter USA-turnén. Den populäre tidigare chefsdirigenten Andrew Manze dirigerar.
Det är som bäddat för en fin musikupplevelse.

Centern och Moderaterna borde visa mer stolthet över att Helsingborg har en orkester i världsklass. Det gör man inte genom att göra det dyrare att gå på konsert.

Lotta Hördin

Ja, men klimatet då?

Socialdemokraterna har presenterat sin valstrategi inför höstens val. Till de traditionella S-frågorna jobb och välfärd läggs nu lag och ordning samt integration och migration. Nu väntar samtal med väljarna via främst dörrknackning men även via nätet.

Viktiga frågor javisst. Novus brukar mäta vilka partier som väljarna tycker har den bästa politiken i olika sakfrågor. Och i mätningen för några månader sedan var, enligt Sveriges Radio,  förtroendet störst för S när det gällde sjukvård och äldrevård medan M ledde när det gällde lag och ordning.

Det är alltså troligt att Moderaterna hissar samma frågor som S. Där ska kampen stå.

Men klimatet då? Klimatpolitiken är inget som de två största partierna kan överlåta till Miljöpartiet eller Centern och därmed räkna in i sitt lag, sitt block. Klimatpolitiken är i högsta grad en angelägenhet för de två största partierna. Det är en global fråga, men i också nationell. Det är, som bekant, enskilda länder som ska fylla Parisavtalet med konkret innehåll.

Ingrid Runsten