Missa inte. Angelägen teater på Dalhem  

 

Den som ännu inte sett East Side Stories i Dalhemsskolans idrottshall i Helsingborg borde skynda sig. Det är bara några föreställningar kvar. Och det är verkligen något att se. 

För musiken och för texten och för humorn. Och för det fina samspelet mellan amatörer och proffs från Stadsteatern. Föreställningen är resultatet av ett samarbete mellan invandrarföreningarnas samorganisation Inva-Sam, studieförbundens nätverk Tillsammans och Helsingborgs Stadsteater.

Det är teater som är en fin upplevelse på plats, men som också väcker känslor och tankar att ta med sig därifrån. 

Föreställningen tar upp flera olika aspekter av livet i Helsingborgs östra bostadsområden och av livet i allmänhet. Den handlar både om brist på trygghet och om den trygghet som finns där, i gemenskapen. 

Tryggheten i Helsingborgs olika stadsdelar kommer att debatteras flitigt fram till valet och på många olika sätt. Hade jag inte sett teater på Dalhem på tisdagskvällen hade jag kunnat gå till Elinebergsskolan och hört statsminister Stefan Löfven (S) och finansminister Magdalena Andersson (S) svara på frågor på ett öppet möte – bland annat om integration.  

Eller också hade jag kanske lyssnat när kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson (M) diskuterade den otrygghet som människor upplever på bland annat Söder i Helsingborg med Helsingborgs Dagblads chefredaktör Jonas Kanje och Hanna Sahlin Lilja, doktorand i sociologi vid Lunds universitet.  

Alla dessa debatter och diskussioner på olika nivåer behövs. Med ingångar från forskare och från politiker. Det är öppna möten. Ändå är det ofta svårt att nå dem som bor i ett visst område, om det är Söder eller Dalhem eller något annat. Och speciellt att nå de unga. Men de får höras i East Side Stories. 

Enligt en undersökning från Novus tycker 48 procent av de unga (18–29 år) att det vore bra om experter, inte regeringen, fattar beslut om vad som är bäst för landet. De förstår alltså inte riktigt meningen med demokrati. Och ytterst få går med i ett parti. 

Sakta börjar insikten sprida sig att demokratin inte kan tas för given. När allt fler blir likgiltiga kan antidemokrater flytta fram sina positioner. Ett sätt är att undervisa om demokrati, det behövs. Ett annat sätt, som också behövs, är att väcka engagemang, I en förening, i bostadsområdet, genom teater. Och att förstå också med känslorna vad demokrati betyder. Lokalt och i ett större perspektiv. 

Ingrid Runsten

Gör eleverna till ambassadörer

Såg ni inslaget på SVT Skåne nyligen om eleverna på det industritekniska gymnasieprogrammet i Kristianstad?

Det var ett gäng med stor framtidsoptimism.

De är nöjda med sin praktiskt inriktade utbildning och när de går ur gymnasiet finns det gott om jobb om för dem. Dessutom till bra löner.

Man skulle kunna tro att det är kö till utbildningsplatserna på en så attraktiv utbildning.

Men nej, tvärtom, varje år är det lika osäkert om man ska få ihop en klass en eller ej. De sökande är nämligen alldeles för få.

Fortfarande är det de teoretiska utbildningarna som som har störst attraktionskraft bland niondeklassarna.

Är det fortfarande så att niorna upplever att de minskar sina valmöjligheter genom att gå en praktisk utbildning? Trots att det går att få högskolebehörighet på en praktisk utbildning.

Är det så att man tror att industrijobben fortfarande är tunga och smutsiga?

Ja, vad beror denna obalans på?

Det är en otroligt viktig fråga i dessa tider när man vet hur svårt en del unga har det för att ta sig igenom gymnasiet. Ett slentrianmässigt val till en teoretisk utbildning när man i själva verket vill jobba händerna blir ju rent förödande.
Samtidigt står den som saknar gymnasieutbildning, teoretisk eller praktisk, sig slätt. Steget mellan skola och arbetsliv blir nästan omöjligt att ta för den som inte gått igenom gymnasiet.

I tv-inslaget framfördes krav på industriföretagen som söker med ljus och lykta efter arbetskraft att göra mer för att informera och få ungdomar intresserade av att söka sig till industrijobben.

Det är möjligt att företagen kan göra mer.

Men här kommer ett annat konkret tips:
Gör eleverna från industriprogrammet i Kristianstad till ambassadörer för sin utbildning.
Skicka ut dem till niondeklassarna och låt dem berätta om sina gymnasieår och sina framtidsplaner.

Ja, det gäller förstås inte bara i Kristianstad, utan på varje gymnasieskola som har för få sökande till olika gymnasieprogram. Ta vara elevernas erfarenhet och låt dem dela med sig av dem till niondeklassarna.

Det räcker inte att bjuda in till studiebesök, utbildningsmässor eller att dela ut broschyrer.
Studie- och yrkesvägledarna på skolorna måste hitta nya sätt att arbeta.

För så här kan det inte fortsätta. Att inte fler elever väljer gymnasieprogram som verkligen leder till jobb och som utbildar till oerhört viktiga arbeten är ett underbetyg för både skolan och företagen.

Lotta Hördin

 

Låt Gröningen få förbli hotellfritt – också efter valet. 

Först blev tre maffiga hotellskisser två. Sedan var besked att hotellplanerna skulle krympas ytterligare. Och nu – efter att många helsingborgare har protesterat – kommer ännu ett besked: Kommunen backar och börjar om från början. 

Om det verkligen är på det sättet är det bra. Det betyder att signalerna har gått fram. Gröningen är en alldeles speciell plats där människor från hela stan – från Norr, Öster och Söder – samlas för att bada, grilla, spela kubb och umgås. Och visst, det festas en del där också. 

Poängen är enkelheten, en ganska anspråkslös yta längs en fantastisk kuststräcka. Vid Gröningen skulle ett stort hotell med spa passa dåligt in. Ett hotell som naggade ytan i kanten och riskerade att kasta sin skugga över delar av den. 

Speciellt i en stad som redan har ett tillräckligt antal höga hus i Sundsnära lägen. Och bara hundra meter söder om Gröningen växer hotell- och kongressanläggningen SeaU på Ångfärjetomten. 2020 ska det stå färdigt, med 250 nya rum. 

beskedet i dagens Helsingborgs Dagblad är välkommet:  

”Byggnadsvolymen blir för stor för platsen”. Så motiverar Magnus Ydmark, vid enheten för samhällsplanering i Helsingborgs stad, att man för närvarande inte går vidare med förslagen.

Det är precis vad många har påpekat. 

Att kommunen nu vill ta ett omtag och fundera vidare över vad det gamla karantänsområdet kan användas till är positivt. 

Men formuleringen att ärendet läggs på is ”åtminstone till hösten” är något förbryllande. För det kan ju inte bara vara så att kommunpolitikerna vill bli av med en fråga som kunde ha blivit besvärlig i valrörelsen? 

Ingrid Runsten

Sunt förslag men gå gärna längre

Alliansen i Region Skåne vill slopa de tre regionala vårdförvaltningarna Sund, Sus och Kryh, skriver Helsingborgs Dagblad.
Tack för det.
Förhoppningsvis kan detta vara inledningen till en annan syn på vårdadministration än som hittills varit rådande.
Alliansen vill istället att en lokal politisk styrelse ska utgöra ledningen för respektive sjukhus.
Men varför inte gå ännu längre.
Decentralisera ännu mera.
Och låt äntligen professionen få det inflytande över verksamheten som den så väl behöver.

Hoppa över de lokala politiska styrelserna, och låt varje sjukhus få en professionell ledning, som svarar direkt inför Region Skånes nämnder, styrelser och fullmäktige. Lokala politiska nämnder kan spä på ett bytänkande. Det är inte sjukvården betjänt av. Tvärtom kommer det att behövas mer av samarbete mellan sjukhusen och andra vårdinrättningar i framtiden.

Det är klart att det krävs politiska beslut vad gäller resurstilldelning och huvudinriktningarna för hur vården ska organiseras; privat kontra offentlig till exempel. Ja, de rent ideologiska frågorna ska vi lämna till politikerna.

Men när väl ramarna och målen är satta, kraven ställda och riktlinjerna lagda så måste det vara de som har yrkeskunskaperna som ska få inflytande över hur verksamheten på golvet ska organiseras.
Högre löner och betalda vidareutbildningar för sjuksköterskor, som till exempel Centern nu föreslår, kan vara viktiga steg för att få fler att arbeta inom vården.
Men att få ta ansvar och därmed också ha inflytande över sitt arbete och det sätt på vilket det är organiserat har också ett värde. Ett stort värde.
Förutsatt att grundresurserna finns där, är så väl tilltagna att det faktiskt finns en del luft i bemanningen. Luft som behövs vid ledigheter och sjukdom, till exempel.

De tre vårdförvaltningar som skapades under alliansens maktinnehav har varit en skrivbordskonstruktion. Som tyvärr så mycket annat inom offentlig verksamhet.

Så skippa en del av de administrativa och politiska leden, och renodla i organisationen.

Alliansens förslag är ett första steg i rätt riktning. Och man vill ha det rödgröna styret med sig.
Därifrån kommer också signaler om behovet av långsiktiga beslut som håller över valen.
Det är lovande.

Sjukvården behöver lugna och trygga former att verka inom.

Och glöm inte bort primärvården.
I alliansens förslag ges primärvården en egen förvaltning. Det kan vara en väg att gå.
Men precis som på sjukhuset är det viktigt att det också på vårdcentralerna finns en ledning med ett tydligt mandat.

Och färre patienter. Många vårdcentraler är alldeles för stora, och har alldeles för många listade patienter.

Skapa mindre enheter.
Sträva efter att patienter ska kunna lista sig hos en läkare och inte som nu enbart på en vårdcentral.
Uppmuntra fler allmänläkare, istället för de stora vårdkoncernerna, att driva vårdcentraler som ett företag. Här passar en slags privatisering bättre än vad gäller sjukhus. En debatt som nu blossat upp igen, den här gången gäller det Ängelholm.

Den nära vården är så oerhört viktig.
En väl fungerande primärvård avlastar akutvård och sjukhus.
Den är trygg för oss patienter.
Särskilt om den har ett gott samarbete med specialister och slutenvård.

Så gör de administrativa och de politiska nivåerna färre, och ge mer makt åt läkare och annan sjukvårdspersonal ute på golvet.

Lotta Hördin

Några doser politisk optimism. 

Allting är inte så nattsvart som det ibland låter från de största partierna i den svenska politiken. Socialdemokraterna och Moderaterna varken behöver eller borde tävla med Sverigedemokraterna i att måla landets tillstånd i mörka färger. SOM-institutets nya undersökning ger en något ljusare bild. Den visar också att svenska väljare är trötta på blockpolitiken. 

Fler än tidigare år ser positivt på landets ekonomi och förtroendet för polisen har ökat något. För sjukvården är det fortsatt högt. Det vi främst oroar oss för är miljöproblem och klimatförändringar. 

Dessutom finns ett stort förtroende för vår demokrati (76 procent) och även ett något ökat förtroende för politiker (39 procent), även om man skulle önska att det varit ännu större.  

Undersökningen visar också att många väljare vill se en blocköverskridande regering efter nästa val. Det gäller 39 procent, medan endast 13 procent tror på en alliansregering och endast tio procent på en rödgrön regering. 

Politiker bör tolka siffrorna i SOM-undersökningen som en uppmaning att vara mer visionära och idédrivna i politiken, att våga lägga in en dos framtidsoptimism. 

Men också att ta väljarnas frågor på allvar, det finns problem som behöver lösas inom områden som integration, skola och sjukvård. Och driva på i klimatpolitiken, både lokalt, nationellt och globalt. 

SOM-undersökningens resultat borde också fungera som en uppmaning att höja sig över blockpolitikens förlamning. Som Centerpartiet faktiskt gör när man nu stöder regeringens lagförslag för att fler ensamkommande unga som drabbats av långa Migrationsverkets långa handläggningstider ska få en chans till studier och arbete i Sverige. 

Som Centerledaren Annie Lööf säger till TT:

”Centerns linje har länge varit att de unga som var minderåriga när de kom, och som drabbats av Migrationsverkets långa handlägggningstider, ska ha en ny chans. Nu är det det här förslaget vi har att ta ställning till och då väljer vi att släppa igenom det.”

Lagförslaget är långt ifrån perfekt, det har fått skarp kritik av Lagrådet. Men det har också tidigare tillfällig lagstiftning på migrationsområdet fått. 

Centern visar här både att principer går före blockpolitik och att man måste kunna kompromissa. Samt att det ena inte utesluter det andra. 

Det ger i varje fall mig en känsla av politisk optimism. 

Ingrid Runsten 

Politisk walkover

När kommunstyrelsen i Höganäs nyligen skulle ta beslut om ersättningspaviljoner på Bruksskolan valde Miljöpartiets representant, Göran Lock, att inte delta i beslutet. Enligt honom själv hade han att välja mellan pest och kolera. Så kan man tolka hans uttalande i HD.

Miljöpartiet i Höganäs efterlyser långsiktiga utbyggnadsplaner för kommunens skolor. På Bruksskolan finns sedan en tid paviljonger som blivit utdömda. Nu har kommunstyrelsen beslutat att dessa ska ersättas med andra paviljonger.

Göran Lock inser att frågan delvis är akut. Det måste finnas funktionella lokaler till eleverna. Men samtidigt menar Lock att genom att ge bifall till en akut lösning så får inte partiet fram sin kritik mot vad det anser vara en bristande framförhållning vad gäller kommunens skollokaler.

Så därför avstod Göran Lock från att delta i beslutet.

Nu säger kommunstyrelsens ordförande Peter Schölander i ett debattinlägg i HD att det visst finns en skolplan. Och han inte förstår att ett parti i opposition avstår från att vara med och påverka.

Schölander har en poäng i det sistnämnda.

Att inte delta är att ge upp. Det får inte ett politiskt parti som fått väljarnas förtroende göra.

Politiker måste ta ansvar.

Så naturligtvis hade Göran Lock kunnat säga ja till ersättningspaviljoner men ändå fortsätta kritisera kommunens skolplanering.

Men genom att lämna walkover försvagar han partiets ställning.

Göran Lock menar att ett litet parti som Miljöpartiet saknar både tid och kompetens att skaffa sig ett eget beslutsunderlag. Det är möjligt att det är så. Alliansen och Socialdemokraterna har tillgång till politiska sekreterare. Om ett litet parti som Miljöpartiet anser att det är missgynnat i det avseendet är det en viktig fråga att driva.

Men att avstå från att delta i beslut är inte den rätta vägen att gå.

Det tilltaget har bara försämrat Miljöpartiets förhandlingsposition.

Lotta Hördin

Ta fast Öresunds torsktjuvar. Skydda Sundet. 

Från Kullaberg ser jag Sundet vidga sig mot Kattegatt. I Arild köper jag småskaligt fångad fisk i hamnen. Medan solen går ner badar jag bastu på Pålsjöbaden i Helsingborg och doppar mig i det klara och kalla vattnet. 

Öresund är nordvästskånskt hemmavatten och allt som händer här rör oss alla. Därför tycker jag det är fint med uppgrävda gator i Helsingborg när syftet är att byta gamla avloppsrör för att undvika att det bräddas efter kraftiga regn (när orenat avloppsvatten rinner rakt ut i Sundet tillsammans med regnvatten). 

Och jag förundras över mängden plastpåsar som syns längs stränderna innan vårens strandstädare har plockat bort dem. Plast som också hamnar i Öresunds fiskar och fåglar.

Jag vill ropa heja på till Socialistisk Folkeparti i Danmark som vill ha ett trålförbud som gäller hela Öresund, även den så kallade Kilen. (i höjd med Lerberget och norrut) där det är tillåtet att tråla större delen av året. Det är dock inte tillåtet under februari och mars när torsken leker. Men extra frestande för torskpirater eftersom det då finns gott om torsk där. 

Sedan 1932 är det på grund av fartygstrafiken förbjudet att tråla i större delen av Öresund. Det har starkt bidragit till att det fortfarande finns ganska gott om torsk i Sundet. SF:s argument är att ett utvidgat förbud kommer att underlätta kontrollen av den illegala trålningen – det tjuvfiske som trots många år av debatt och även en och annan rättegång fortfarande bedrivs av främst danska trålare, inte sällan med Gilleleje som hemmahamn. 

Nyligen lyckades danska Greenpeace filma en båt som trålade på förbjudet vatten och som kapade trålen. Det är inte en engångshändelse, Greenpeace har registrerat misstänkt tjuvfiske vid sex tillfällen. 

Dessutom slog Öresundsakvariet i Helsingör i somras larm om att det illegala trålandet åter igen ökat i Öresund – och inte bara i skydd av nattens mörker. 

Debatten fortsätter nu i Danmark och inte oväntat är Danmarks fiskeförening emot förslaget om totalt trålförbud i Öresund. 

Bottentrålningen förstör bottnar som är barnkammare för många arter och det gör också den danska sandsugningen. 

Lotstvång, stopp för sandsug, för tjuvtrålare och för orenat avloppsvatten – allt detta är angeläget för att Öresund ska få vara lika välmående som det ser ut en solig dag. Och få vara en tillgång för alla oss som bor här och för besökare.  

Att skärpa miljöskyddet för Sundet – gärna i form av ett marint reservat som kommuner på båda sidor av Sundet förespråkar  – är en gemensam angelägenhet för Sverige och Danmark. När det gäller att skärpa fiskekontrollen och förbjuda sandsugning kan den svenska regeringen gott uppmuntra sina danska ministerkollegor. 

Ingrid Runsten